Krönika

Lasse Anrell

Anrell: Skicka hem den knäppa tysken

SPORTBLADET

Ett av musikhistoriens huvudverk heter ”Schuberts ofullbordade”.

Frölundas hockeyhistorias huvudvärk just nu borde heta ”Schuberts ofullbordade”.

Skicka hem den knäppa tysken. En halv säsong räcker.

Frans Schuberts ofullbordade är en symfoni. H-moll. Deppig sak.

Christoph Schuberts ofullbordade är en vals. Utan takt. Utan ton. Deppig värre.

I går var han satt under uppsikt eftersom han gjorde bort sig förra matchen genom att ta tre fullständigt huvudlösa utvisningar som sänkte Frölunda mot Linköping. Han skulle straffas i matchen mot Djurgården genom att tvingas spela forward.

Så långt var allt normalt.

Hockeytränare gör sånt.

Om det är bra eller inte kan man diskutera. Den Kärleksfulla Tillrättvisningen är inte alltid den metod hockeytränare använder mot knäppa spelare som inte lyder order. Hockeyn är sån.

Desto mer förvånande är det onekligen när Christoph Schubert svarar på kritiken genom att efter 6.07 i andra perioden – när Frölunda spelar med en man mindre – ta en fullständigt onödig slashing och bli utvisad.

Resultatet: Djurgården kan ta sig in i matchen och göra två mål medan Schubert sitter i utvisningsbåset och visslar på sin ofullbordade symfoni.

Korkat? Ja.

Försvarbart? Nej.

Inte ens om man skulle ursäkta det med att han var övertänd. Hans slashing tog Djurgården in i matchen, och innan Schubert hann till den sista satsen i sin bitter sweet symfoni hade Djurgården gått från 0–3 till 4–3.

Inte många plus på Schubert

På presskonferensen efter matchen frågade jag Frölundas tränare Kent Johansson hur många plus han skulle sätta på Schubert.

–Inte många, sa han.

–Spelar han nåt mer i Frölunda? frågade jag.

–Vi får se, sa han.

Jag tolkar det som att Schubert sparkas. Med all rätt. Han är ingen dålig spelare. Han har fyra säsonger i Ottawa bakom sig och en i Atlanta. Men hans insats i Frölunda har varit att sänka moralen och den intellektuella nivån i spelartruppen.

Poängskörden är inte så imponerande den heller. Fyra assist. Inga mål. Att jämföra med 2007 i Ottawa när han gjorde 25 poäng.

Jag tror att Schuberts musik kommer att tystna i Frölunda nu. Laget har en back för mycket sen Skrbek kom in och Bäckman kom tillbaka.

Jag tror det, trots att laget lyckades vända igen – och till slut vinna på straffar i den märkliga matchen mot Djurgården. Det var en förfärlig match.

Man behöver inte titulera sig hockeykrönikör för att förstå att det här var seriens två formsvagaste lag som möttes.

Kvaliteten på passningarna var som ett scherzo av Arnold Schönberg; olyssningsbar.

Kvaliteten på mottagningarna var som en opera av Philip Glass; olyssningsbar.

Den energi man såg på isen var som att lyssna på ett samtal mellan Thomas di Leva och Kristina Lugn; herregud så segt det var.

Djurgården åker fortfarande omkring och tror att de är lika bra som i våras – egentligen. Som att de inte behöver ta i. Frölunda försöker ta sig upp ur sitt träsk av tappat självförtroende. Det är krampaktigt.

Enda avvikelsen var i andra perioden under tio minuter när Djurgården faktiskt tog i. Då pressade de Frölunda med långa anfall – och en otrolig vilja och skridskoåkning. Sen förföll de i andante igen. Largo. Pianissimo.

Largissimo. Nocturne. Godnattvals.

Allt kan inte vara Schuberts fel

Varför har det blivit så här?

Vad har hänt med vårens SM-finallag Djurgården och det Frölunda som kan värva de spelare det vill?

Allt kan ju inte vara Schuberts fel.

Jag tror att en enkel orsak är att lagen är gamla. Av Djurgårdens ungdomssatsning finns inte mycket kvar. Det är bara fyra spelare födda på 90-talet nu. I första och andrafemmorna ingen.

Det är istället de gamla sega gubbarna som får dominera nu och spelare som Marcus Nilson och Daniel Widing bidrar inte med mycket energi just nu. Bara latergi.

Frölunda har tappat sin ungdomssatsning för flera år sen. Däremot plockar laget en del poäng just nu, sen omorganisationen av klubben. Fortsätter det så behöver göteborgarna kanske inte sjunga på sista versen.

Med eller utan Schubert.

Ny serieledare. Skellefteå är utan tvekan bästa laget just nu. Inte nog med att de har bästa backen (David Rundblad) och bästa forwarden (Mikko Lehtonen) och bästa kedjan (Lehtonen-Warg-Lundström) och största stabiliteten.

Medan övriga lag just nu förlorar och vinner rätt slumpmässigt är det bara Skellefteå som har stabiliteten som ett lag för SM-final måste ha.