Inte ett spår av Pistvakt – folk tjänar pengar i gruvan och bränner dem gärna

Gällivare eller stureplan? Lasse Anrells fördomar fick stryka på foten vid världscuppremiären kördes i Gällivare. ”Herregud, vad har hänt”, skriver han.
Gällivare eller stureplan? Lasse Anrells fördomar fick stryka på foten vid världscuppremiären kördes i Gällivare. ”Herregud, vad har hänt”, skriver han.Foto: Foto: Andreas Bardell
SPORTBLADET

GÄLLIVARE-STOCKHOLM. Att komma hem ska vara en schlager, sa författaren Per Hagman i en minnesvärd bok.

Min nästa bok ska heta ”Att komma till Gällivare ska tydligen vara som att komma till Stureplan”.

World Cup-premiären blev inte bara en kulturchock för mig – den dödade också en massa fördomar.

Jag trodde att jag skulle få se en massa norrlänningar som pimplade hemkört ur medhavd plunta för att så fort som möjligt bli så berusade som möjligt.

I bakfickan hade jag reklamfilmer för Norrlands öl, ni vet där de skräms med att Norrland ska bli som Stureplan med fjolliga storstadskids med löjliga hundar och ett dyrt, tillgjort sätt att leva.

Det jag upptäcker i gruvsamhället Gällivare är att folk festar som – på Stureplan.

Det är svindyrt. I puben på Grand Hotel Lapland kostar en stor starköl 73 spänn.

Det kostar 180 spänn att komma in och 20 till i garderoben. Garderobieren tittar strängt på en med en massa muskler. Det är som att glida in i en scen ur Snabba Cash.

Ingen är särskilt full heller, trots att det är fullsmockat i tre etage.

”Garanterat ligga”

Jag står i baren med lite lokalbefolkning och vi pratar om prisnivån.

– Det är lite dyrt, säger jag.

– Säger du det, svarar en brandman som är rätt välbyggd och eftertänksam.

– Ja, vad fan, 73 spänn för en öl? säger jag.

– Schoo, säger han.

– 180 spänn i inträde för att dricka öl? säger jag.

– Schoo. Och 20 kronor i garderoben, säger han.

– Visst är det liiite dyrt, säger jag.

– Schoo. Men det är garanterat ligga också, säger han.

– Garanterat? säger jag.

– Schoo, det är garanterat. Och då är inte 180 spänn så mycket, säger han.

– Och 20 spänn i garderoben, säger jag.

Ett dårhus förklätt till barnkalas

Folk dricker söta drinkar och påkostade bubbelviner. Några silikonbrudar väcker och söker uppmärksamhet i garderoben med tajta toppar. Herregud, vad har hänt? tänker jag. Har de flyttat Stureplan hit. Det är rena Hell’s Kitchen, Laroy, White Room, Le Bon Palais, Magenta och Push.

Det är Kissie och Blondinbella och Bobby. Rena dårhuset förklätt till barnkalas. Så mycket alltså för den fördomen.

Jag frågar lokalbefolkningen och de säger att så här är det jämt. Det finns inte några som helst spår av vare sig Pistvakt eller hembränt. Folk tjänar stora pengar i gruvan och de bränner dem gärna.

Och här finns inte en människa som verkar vilja vara lite för sig själv.

Själv hamnar jag i medialt kaos efter att ha skrivit redan under själva tävlingarna att jag misstänker att Northugs problem är allvarliga.

”Tänk om det är så att hans kropp inte klarat den ökade träningsmängden som norrmännen lagt på sina stjärnor inför VM.

Tänk om det är så att han har tendenser till utbrändhet”, skrev jag.

Jag skrev så för att jag kände igen symptom från Per Elofsson och andra idrottsmän som jag stött på under åren. Press och ren dumhet kan få folk att träna för mycket och bränna ut sig.

Norrmän från alla tidningar, tv och radio ringde konstant på tisdagen när nyheten spreds om att det kanske inte bara var förkylning.

Stora VG frågade vad det betydde för VM.

– Herregud, ett VM utan Petter Northug är som ett hockey-VM utan Kanada, sa jag.

Reportern skrockade förtjust och sa adjö. Jag tänkte att jag kanske borde sagt ”fotbolls-VM utan Brasilien” för att journalisten skulle blivit riktigt glad. Jag känner trots allt, efter 30 års övande, igen en god vinkel när jag ser den.

VG-reportern hörde av sig efter en timma.

”Hei igjen og takk for hyggelig samtale.

Ser gjennom notatene mine og du sier at et VM uten Northug er som hockey uten Canada.

I Norge er hockey litt mindre enn i Sverige. Mener du at det er det samme som et Fotball-VM uten Brasil også?”, skrev han.

”Jodå, det går så bra så”, svarade jag. Hyggelig som jag är.

Tar det med en nypa salt

Några sekunder senare toppade VG – trots brinnande världskrig i Korea – sin sajt med intervjun och rubriken:

”Et VM uten Northug er som fotball-VM uten Brasil.” Så pass, tänkte jag.

Sen dess har Northug hunnit med att bli både utdömd och friskförklarad av media – och till slut också av Björn Ferry, som har ungefär samma medicinska utbildning som jag.

Så jag tar även det med en nypa salt. Jag antar att ingen just nu vet hur Northug mår. Inte ens han själv. Det enda jag vet är att oftast tar det lika lång tid att bli frisk som det tar att bli sjuk.

Tord Asle Gjerdalen blev utbränd inför VM i Liberec 2009. Han är inte frisk än.

För övrigt anser jag att Stefan Holm borde välja sitt sällskap bättre.

FAKTA

LASSES LISTA

1. Mats Wennerholm

Sveriges sämsta hockeytippare som har lovat sluta skriva hockey om AIK möter Luleå i SM-final (se Jenny Calling).

2. Charlotte Kalla

Imponerande säsongstart och bra fart på snacket också. Lillgamla Charlotte håller kanske på att bli spontana Kalla.

3. Johan Elmander

Visar på det märkliga i att vissa spelare förvandlas från sopa till kung enbart för att en tränare gillar dem.

4. André Pops

Alla svenska svärmorsdrömmars moder mot en ny stor framgång när han blir hela Sveriges jultomte i tv.

5. Robin Söderling

Mycket gnäll på att han surar så mycket på plan, men jag gillar det; Söderling kan ju bli en ny John McEnroe.