Krönika

Lasse Anrell

Anrell: Mest fantastiska grishandboll jag sett

SPORTBLADET

Det var naturligtvis svensk damhandbolls största stund någonsin.

Det Äckliga Landslaget visade sig vara det som på hockeyspråk kallas ”äckligt disciplinerade”.

Äckligast av alla: Linnea Torstenson, denna väna, underbara varelse som spelade den mest fantastiska grishandboll jag någonsin sett.

Linnea Torstenson både tog och gav smällar och visade resten av svenskorna vägen i går.
Linnea Torstenson både tog och gav smällar och visade resten av svenskorna vägen i går.Foto: AFP

Det var en förtrollad kväll.

En bal på slottet.

Alldeles underbart.

Linnea Torstenson var Askungen, styvmamman, styvsystrarna och de övertända råttorna i en och samma person.

Hon fick mest stryk. Det fanns inte en kroppsdel som inte utsatts för allvarliga övergrepp från motståndarna.

Efteråt sa hon, efter att ha blivit misshandlad med raka dobbar och knytnävar i 60 minuter, några ord som borde bli bevingade:

– Domarna höll en okej nivå.

Så pass. Jag glömde kanske att nämna att vid slutsignalen i första halvlek drog Ungerns Anita Bulath ett frikast rakt i huvudet på henne också. Smack.

Torstenson rörde knappt en min. Skakade av sig känslan lite bara, gick därifrån och samlade av allt att döma inspiration av händelsen och vände den inåt – och kom ut och spelade en fantastisk andra halvlek.

Från fem plus till stark fem plus. Smack.

Det var nationalsången. Skönsång. Nja,

inte riktigt va. Men man hörde inga otillbörligheter – som sånt som jag skrev om i onsdags, ni får läsa själva, jag vill inte upprepa såna saker i onödan – det var inget flams, inget trams.

Bara fokus, bara koncentration.

Jag tror att alla vi som tittade kände att det här skulle kunna gå vägen, trots att svenskorna historiskt var i brygga från start; bara tre vunna på 23 mästerskapsmatcher mot Ungern, förlust senast i kvalet.

Men ändå; det här var Det Leende Landslaget som förvandlats till Det Äckliga Landslaget över ett mästerskap.

Det här är ju faktiskt laget som till och med fiser under nationalsången – äsch nu var jag där ändå, förlåt tjejer, jag ska försöka att inte tjata om det, men jag är ju så förtjust i det här med att fina flickor faktiskt fiser. Och handbollsflickor är ju inte riktigt som andra.

Det såg bra ut, men det hade bara gått någon minut innan vi alla kunde se att fasaden sprack.

Svenskorna var livrädda igen. Som mot Frankrike i förrgår.

Inte en kontring, inte en målvaktsräddning, inte en köttmur i mittförsvaret där de mest stod och såg på.

Det var som om Det Äckliga Landslaget blivit Det Bräckliga Landslaget.

En makalös vändning

Men det blev en vändning.

Det blev en makalös vändning, lika dramatisk som välspelad som fulspelad.

Svenskorna gav och tog smällar.

Jag gillade hur de svenska tränarna röt till vid en time out och sa ”Åsså visar vi lite jävlar anamma åt det hållet också” och pekade på anfallet.

Det var motiverat eftersom försvaret hade börjat spela grishandboll igen och täppte till ungerskornas anfall innan de hamnade i skottlägen från distans.

Och framåt vågade Linnea Torstenson mest av alla, det var en fantastisk njutning att se henne skaka av sig punktmarkeringen, ta misshandel, ge misshandel, falla ihop med ena underarmen under sig, men ändå resa sig och spela vidare.

Tina Flognman mosade Anita Bulath – hon som slagit flest svenskor i den här märkligt brutala sporten – som fick sluta kvällen med att ha ondast av alla.

Det var sånt som avgjorde den här magiska kvällen.

Det och Cecilia Grubbströms inhopp i målet som var grymt, just när man trodde att Sverige höll på att förlora hela matchen.

Hur långt det här kan räcka?

Ja, nu tror jag krampen och prestationsångesten är borta. Nu har laget bevisat att de inte är engångsgäng som vinner då och då men förlorar när det allvar.

Nu kan de gå hela vägen.

Nu kan de gå hela vägen...