Anrell: Vinner de finalen i dag är de störst. Varken mer eller mindre. Störst.

SPORTBLADET

HERNING. Finalplatsen i EM är en bragd av samma klass som stafettguldet i OS eller alla de andra bragdnominerade svenska idrottstriumferna.

Vinner de i dag mot Norge i finalen är de störst.

Varken mer eller mindre. Störst.

Svenska damlandslaget i handboll är ett av världens minst framgångsrika. Det har aldrig vunnit någonting.

Det de presterar nu under EM är en av svensk lagidrotts största och mest sensationella bedrifter. Sen det lilla genombrottet 2001 i Italien har de svajat en hel del – men nu har de en jämnhet som gör dem till en svårstoppad lagmaskin.

Nu är det redo för det stora genombrottet.

De spelar ”Mikrofonkåt” i arenan före matchen och efteråt ekar den igen när 9 600 människor lämnar arenan.

Petra Marklund och Petter regerar här också.

Tillsammans med svenskorna.

Kvar står svenska spelare och gråter, en svensk ledare ska snart kollapsar för andra gången under det här mästerskapet, lagets stjärna och coach har just haft ett jättebråk. Det är drama hela tiden.

Av ett annat virke

Men för en del tar det bara några minuter innan fokus förflyttats.

–Vi ska ha den där guldmedaljen, säger Linnea Torstenson i spelargången.

Eller hon väser det. Hon är inte nöjd än.

Alla andra svenskar kanske är nöjda, men jag tror inte de svenska spelarna är nöjda. Inte än.

Hela svenska folket satt och grinade i går, får jag rapporter om. Grinade med spelarna, smärtan, glädjen, tjejerna som vred sig på marken och grinade för att de hade ont, svenska målvakten Cecilia Grubbström som var den tappraste av alla när hon tog ett skott med näsan, låg på marken någon minut, reste sig och spelade vidare.

Jag kan fortfarande höra det krasande ljudet när det stenhårda skottet tog på näsan.

Jag frågade henne efteråt om hon hade ont i huvudet.

– Nej.

– Inte? Näsan då?

– Det var bara en räddning.

Ni hör själva. De här kvinnorna är av ett annat virke. Det är inte ung och bortskämd direkt. Snarare ung och – jag har skrivit det nu några gånger under EM – äcklig. Äckligt målmedveten. Äckligt stark. Äckligt hög smärttröskel.

– Det var bara en räddning...

Linnea Torstenson tar en manisk stund med en coach. Allt är på väg att spåra ut. Hon går till coachen och säger att det bara brinner i skallen på henne. ”Säg åt mej vad jag ska göra”, säger hon. Coachen säger åt henne vad hon ska göra. Kaos är granne med gud här. Linnea är stark efter tre år i Danmark men just nu är hon nästan för stark.

Det är såna här scener hela tiden i det här laget. Allt sker inför öppen ridå. Det är ren magi.

Ska man försöka analysera matchen och bragdsegern mot Rumänien är det egentligen ganska enkelt: det blev precis så som jag skrev i går. Tre stjärnor – Stanca, Neagu och Snövit Fiera – spelade solohandboll som de brukar komma undan med i Champions League. De mötte ett lag – och laget vann.

Klassiskt lagspel

Det svenska mittförsvaret tog hand om stjärnorna helt enligt boken och när sen Linnea Torstenson och Sabina Jacobsen spelade ut all sin kunskap och äckliga disciplin så var rumänerna ett kvävt lag.

Klassiskt svenskt lagspel.

Klassisk svensk seger.

Nathaline Hagmans nertagning a la amerikansk fotboll vid 10–10 glömmer jag aldrig. Det gör inte rumänskan Roxana Han som skadades av Hagmans precision heller.

Jag glömmer aldrig Linnea Torstenson två fingrar in i sina egna ögon vid 21–22 när hon sen stirrade hela svenska laget i ögonen för att tända alla.

Jag glömmer aldrig Annika Wiel Fredéns ursinniga vrål över en helt rättvis utvisning vid 9–7.

Tina Flognman får en stenhård klatsch i ryggen av coach Magnus Johansson.

–Värmländsk, säger han. Det är en mycket vacker stund.

–Vad händer? säger Tina.

–Vi gör det igen. Det händer, svarar Tina själv.

Skicka ner Victoria

Lagets maskotlåt är ”Mikrofonkåt”. Den är stor i Danmark också förstår jag.

– Vi vill ha ner Petra hit, säger spelarna. Vem vill inte det, tänker jag.

– Och Petter tillägger några spelare.

Jag säger: skicka ner dem.

Lagets läkare säger att han vill ha hit prinsessan Victoria.

Han har till och med skrivit en dikt om det:

”Det vi gjort är historia/nu undrar vi: kommer Victoria?” Jag säger: kom ner, Vickan. Norges kung har redan varit på EM. Och det är fest här.