Anrell: Försvarsspel, beslut, byten – jag har aldrig sett LHC så dåliga

SPORTBLADET

SKELLEFTEÅ. Det här var på många sätt en kväll när Tommy Salos ande svävade över Skellefteå.

Det var Salos hela karriär – på fyra minuter.

I rollen som Salo: Fredrik Norrena, 37-årig veteranmålvakt i Linköping.

Först Yared Hagos mål efter 3.46 i första perioden.

Ett vådaskott från långt håll som Norrena gick ut på, förde plockhandsken framåt, precis som Salo brukade göra, och pucken studsade till och rann över handsken och in i mål i en fin båge.

Just det där med att möta pucken ser en smula omodernt ut. Unga målvakter drar handsken bakåt så att pucken styrs uppåt. Gamla målvakter gjorde en huggrörelse. Därav Salos estetik.

Yared Hagos, med sin lite lätt vitryska spelstil, sköt och det såg verkligen ut som i Salt Lake City.

Men det var bara kapitel ett i storyn om Salo den här kvällen.

Exakt fyra minuter senare är Skellefteås Johan Forsberg fri med Fredrik Norrena efter att Klas Dahlbeck klantat sig i försvaret.

Det var Dahlbecks första kris den här kvällen. Men den bäddade för Norrenas återupprättelse. Norrena går nämligen ner och lägger sig och täcker isen med kroppen - mycket gammalmodigt det också – och Forsberg siktar med sin nyhookade klubba och skjuter.

–Han har helt ny Ovechkinhook, säger en centralt placerad källa.

–Så pass, säger jag.

Norrena lyfter sitt benskydd och räddar uppe i luften.

Ni känner igen det, va?

Tommy Salo 1994 i Lillehammer. OS. Straffar. Paul Kariya missar den avgörande. Salo räddar. Episk räddning. Lika viktig som Foppas straff. OS-guld.

Salos himmel och helvete. Åtta år mellan dem.

Norrenas himmel och helvete. Fyra minuter mellan dem.

Fullständig härdsmälta

Linköping kom till den här matchen utan Andreas Jämtin men med den norska tacklingsmaskinen Martin Laumann Ylven tillbaka. Det var ett nerköp. Laget saknade Jämtins irrationella kaosskapande. Nu var laget lika förutsägbart som det var kaotiskt i sitt eget försvarsspel de första tio minuterna.

Jag har aldrig sett LHC så dåliga.

1–7 i skott. Två solklara målchanser mot sig. Sen gör motståndarna 1–0 och 2–0, 24 sekunder senare. Det var fullständig härdsmälta i LHC som anförs av Sveriges mest defensiva elittränare.

Ingen skugga, egentligen, över Norrena.

All skugga över LHC:s försvarsspel, dålig backchecking, dåliga beslut, dåliga byten. Till och med Niclas Hävelid hade problem med hur han skulle byta.

Matchens gigant var David Rundblad.

Några magiska passningar i den första anstormningen som borde lett till mål.

Sen kom den stora stunden efter 15.30 i tredje perioden när han gör två, tre och kanske fyra finter ute vid sargen och lurar Klas Dahlbeck – stackars, stackars Dahlbeck – så till den milda graden att han ramlar pladask på rumpan.

Rundblad slår en passning till Fredrik Warg som tyvärr missar helt ren vid Norrenas ena stolpe.

Det hade blivit ett klassiskt mål.

Årets snyggaste.

–Han fick syltarm, borde köra mer på gymmet, sa Rundblad när jag frågade om det efteråt. Han skojade, ska man kanske tillägga. Warg är trots allt kapten.

Wargs återkomst är en av anledningarna till att Skellefteå är stabilare nu.

En uppgift för psykologteamet

Två raka segrar och ganska säkra segrar.

Nu har LHC en chans kvar att inte bli utslagna.

Som matcherna ser ut just nu är de inte riktigt nära, de har tappat sitt fantastiska powerplayspel från inledningen av den här serien. De har tappat den starka och jobbiga trafiken framför Andreas Hadelöv i Skellefteåmålet.

De har tappat styrkan hos tjeckerna och flyttandet i kedjorna i går skapade mer röra i egna laget än hos motståndarna.

Kan de vända?

Absolut. Under minst hälften av de perioder som spelats har de sett fysiskt starkare ut. Om de kan fås att tro på sig själva som starkare igen så vinner de i morgon. Se där en uppgift för Hans Särkijärvis psykologteam.

Och de måste ju lyckas.

Annars är det här över.