Holtet är överlägset bäst i finalen just nu

SPORTBLADET

KARLSTAD. Skellefteå AIK:s nya finallåt heter ”Det håller på att hända igen” och den toppar redan iTunes nedladdningslista.

Trist nog påminner den onödigt symboliskt om AC/DC:s ”Highway to hell”.

Och trist nog händer det igen; Skellefteås usla försvarsspel på bortaplan är rena landsvägen mot helvetet.

Jag vet inte vad tränaren Anders Forsberg har sagt till sina spelare.

Sannolikt har han inte sagt att de ska spela tafatt, givmilt och ohyggligt mesigt så att motståndarna kan stå helt omarkerade och slå in mål på mål.

Ändå är det precis det de gör.

2–0 efter första perioden blev 4–0 innan period två hade blivit mer än fyra minuter gammal.

Same procedur as last time...

Inte stjärnorna som kliver fram

Charles Berglund sa efter Modos seger över Södertälje att han fått ett samtal från Per-Erik Johnsson i Timrå om att han inte skulle förvänta sig att det var stjärnorna som klev fram i kvalserien.

Man skulle kunna säga detsamma om SM-finalerna i år.

Det är knappast Lehtonen och Lindström i Skellefteå som visar sig.

Herregud, i går var de ännu sämre än tidigare. Lehtonen åkte omkring och gömde sig och det bästa man kan säga om Lindström är att han inte blir utvisade i tid och otid längre, i alla fall.

Och i Färjestad lyckades superstjärnan Dick Axelsson presentera säsongens sämsta backchecking när han släppte pucken till Melker Karlsson som blev helt ensam med Jonas Junland och kunde runda honom och slå pucken förbi Cristopher Nihlstorp och göra 2–4.

”SM-guld är som en drog”

Var Detroit där tror jag de undrat om det var Dicks mamma som var på isen.

Stjärnorna är osynliga, alltså. Istället är det återigen Jimmie Ericsson och spelare som unga Oscar Lindberg och Martin Lundberg som tar tag i saken.

Och i Färjestad var det för tredje matchen i rad Marius Holtet som var överlägset bäst tillsammans med Anders Bastiansen.

– SM-guld är som en drog, sa Holtet efter matchen och kanske är det så man måste se det här; som en drog, ett knark man inte kan vara utan för att man fått in det i blodet.

Men att knarka har sitt pris.

Det har SM-guld också. Att finåka som Lehtonen har inget pris. Hans alibiåkningar är en ren parodi i sig. Jag skrattade högt flera gånger när jag såg hur han lämnade den stökiga skottsektorn för sin bekväma position ute i vänster tekningscirkel, långt från jobbiga backar.

Att gå in framför mål och ta smällar – det vinner man SM-guld på. Eller att ta ett slagsmål mot David Rundblad, Mr Baseman i Skellefteå. Sånt gör Holtet.

Eller att grotta som Bastiansen med stora monster som Majesky och lyckas gräva fram pucken och smälla in den i nättaket – det vinner man SM-guld på.

Eller att göra mål med ryggen, som hans 2–0.

Holtets belöning

Särskilt roligt är det för Marius Holtet som FBK:s tränare mer eller mindre pissat på och belönat med lite istid. Holtet har kämpat på utan tillstymmelse till gnäll – och nu får han sin belöning. Han har speeden och kraften och han levererar passningar och skott.

Han är överlägset bäst just nu i den här finalserien.

Bastiansen och Jimmie Ericsson är goda tvåor.

För Skellefteå gäller att det inte håller att lämna handikapp. Det håller inte att göra som Adam Larsson och låta sig totalluras av Dick Axelsson så att Pelle Prestberg fritt kunde göra 3–0.

För Färjestad gäller att de måste fortsätta vara ödmjuka. De vinner utan att göra en massa skitjobb; hur bra ska de inte bli när de verkligen tar i.

■ ■ ■

Skellefteås låt är för övrigt inte alls så dålig. Jag såg att den blev utsedd till skämskudde i TV 4 av Varbergs finaste blondin Max Grinndal.

Jag gillar David Rundblads basspel (hmm...) och om han är lika mycket bas på isen resten av finalerna så blir det här betydligt bättre.

Då kan det kanske hända igen.

Det där som hände 1978...