Knarkarkvarten har blivit  

Jag vet inte om ni minns Sportbladets serie förra året. Den hette Hockeyresan och vi testade alla hallarna. Mat, komfort, klackar, omklädningsrum – allt.

Alla var ganska bra. Utom Skellefteås som mitt i sin ombyggnad fick ett mycket lågt betyg och – som sagt – fick beskrivningen att det kändes som att besöka en gammal knarkarkvart. Fult, smutsigt, trasigt.

Särskilt minns jag jag när jag stod i korvkön och upptäckte efter en kvart att jag stod i fel kö. Det var toakön. De gick ihop sig. Det var omöjligt att skilja dem från varandra. Dasset låg i princip i knäet på korvmojjen. Smaklig måltid.

Rasande politiker

Det där med knarkarkvart var inte populärt i Skellefteå.

Politikerna rasade. Klubbgubbarna surade. Mejlarna bombade. Journalisterna skrattade.

Men alla insåg att den evighetslånga ombyggnaden skapade problem. Det andra hockeyklubbar klarat på en sommar tog det två år att fixa i Skellefteå. Det var Torgny Lindgren-tempo på hela processen. En ombyggnad som en pölsatillredning. Omsorgsfullt. Långkok.

Men nu är det klart.

Chefen Pea Israelsson berättade i ett svagt ögonblick i veckan att han använt mig för att skrämma en del leverantörer och politiker. Att hota med att Sportbladet var på väg för att göra ny recension, det funkade; saker kom på plats i tid.

Det gillar jag. Hallbygget i Skellefteå är förmodligen den enda företeelse i Sverige jag haft någon som helst makt över.

Alldeles briljant

Efter rundvandringen kan jag bara kapitulera: nu är hallen alldeles briljant. Som en roman av Torgny Lindgren; det är finish i varje detalj, snygg design, bra ståplatssektion, bra elipsform, bra restauranger, bra konferensytor, bra kontorsytor – bra tutti.

Det är som om de bjudit in Roomservice. De har gått från knarkarkvart till... en bal på slottet. Alldeles... underbart.

I krogen Rinkside serveras 43 drycker, enligt menyn. Tre av dem är alkoholfria. Högst. Är det fest så är det. Mitt i Torgny Lindgren-PO Enquist-Sara Lidman-land. Huvva.

Meny i världsklass

Vår meny bestod av fänkålsgravad (!) laxfilé, pepperstek med konjakssås och svamp och mandelpotatisragu (!!) och efter det en tobleroneparfait (!!!) med vaniljmarinerade hallon (!!!!). Pris: 400 spänn.

Världsklass. Inte pölsa direkt. Tobleroneparfaiten var smarrig som... heroin.

Slutbetyg: Skellefteå Kraft Arena lägger sig i topp bland hallarna i Sverige.

Betyg:  

De sensationella tittarsiffrorna för slutspelshockeyn har chockat tv-världen.

Jag känner många hammarbyare. De flesta låter som fjortisar just nu. De är uppenbarligen kära i Eguren.

DN har startat en sportbilaga. 2008. Det var verkligen rappt.

Finska utrikesministern Ilkka Kanerva, 60, som skickade 200 sex-SMS till glamourmodellen Johanna Tukiainen, 29. är ledamot av Internationella friidrottsförbundets styrelse.

Undrar om han brukar fråga dem också vilka underkläder de har på sig?

DN:s sportbilaga utkommer bara på söndagar. Känns modernt.

Sommaren 2005 vittnade en lång rad unga modeller om att de fått sex-SMS av Kanerva. I belöning utlovade han dem arbete vid friidrotts-VM.

Som vadå...?

DN:s sportbilaga har en hel sida från sportkrönikören. Det var riktigt påhittigt.

– Det är väljarna som avgör om min trovärdighet som utrikesminister blivit lidande, säger utrikesminister Ilkka Kanerva. Ha ha ha HA HA HA.

Svensk Elitfotbolls Tommy Theorin hävdar att Royal League kan återuppstå nästa år. Jippi. Då vet vi att det blir en kall, lång och snörik vinter 2009.

Minister Kanerva är en äkta sportpamp. Här är hans meritlista:

President of the Helsinki 2005 World Championships Organising Committee, Member of the EAA Council 1999-2003, Vice-president of the Finnish Olympic Committee, Vice-president of the Finnish Sports Confederation, President of the Finnish Athletics Federation, Snuskgubbe.

Olika som bär 1:

Mats Olsson, Expressen, 14 mars:

”Varje år skickas jag ut för att uppleva och skildra det heta, det häftiga, det härliga slutspelet i hockey. Det ska handla om blod, svett och dårar – men jag har aldrig sett några, jag har bara läst om dem. Varje år sitter jag nånstans i Sverige och ser en match, eller flera, som är som en viskning, stillsam och ljudlös som ett fallande höstlöv. Myten om det kraftfullt dåraktiga slutspelet är just det – en myt.”

Olika som bär 2:

Magnus Nyström, samma tidning, på sidan efter:

”Jag är så trött på gnällspikar som muttrar surt om rubriker om ”psykningar” och yrar om att ”kvällstidningarna överdriver”. Jag kan bara tänka: Kolla på matcherna, för i helvete. Är det något som inte behöver överdrivas så är det hettan i ett SM-slutspel.”