NATTENS HJÄLTAR

Kanada i kväll klockan 23.00 blir på många sätt en klassisk svensk idrottshändelse. Det är fredagsnatt. Alla kan sitta uppe. Alla kan följa Håkan Södergrens grötmyndiga blinkningar efter varje snusförnuftig åsikt. Alla kan titta. Alla kan tycka själv. Gonatt, Sverige.

Eller gomorron..?

Sverige–Kanada mitt i natten 2008. Det är lite som Sverige–Kanada mitt i natten 1962. Den glider in i mål, ni vet. Men situationen är annorlunda nu.

Kanada har de flesta av sina bästa spelare här i VM.

Sverige har det inte. 1962 var det tvärtom.

Sveriges bästa spelar just nu semifinal om Stanley Cup och dominerar i Detroit Red Wings. Vi har en stjärnforward med (Bäckström). Kanada har fem av sina allra bästa målgörare.

Sverige har en stjärnmålvakt.

1962 hade vi en reserv som hette Mr Klimpen.

Kanada går in i den här semifinalen som storfavoriter. Definitivt i spelarnas, i hemmanationens och i hockeyvärldens ögon.

Men jag vet inte. Jag såg kvartsfnalen mot Norge och det var ingen charmoffensiv från ett gäng som drar nån miljard i årslön, direkt.

Fucking Norge skakade Kanada

Tvärtom. Precis som i gruppspelsmatchen skakade Norge Kanada. Norge. Fucking N-O-R-G-E. De åkte skridskor så att kanadensarna drog på sig utvisning på utvisning. Norrmännen fick läge fem mot tre flera gånger och de stabbiga kanadensiska försvararna hängde inte med. Mot fucking jävla kuk-Norge.

Okej att Nash, Heatley och Getzlaf spelade effektivt, men de mötte faktiskt ett gäng som befinner sig på svag elitserienivå. Rögle, typ. Halva matchen skadade de Kanada. I gruppspelet gjorde de det i 60 minuter och borde ha vunnit.

Jag tror också att Kanadas huvudproblem här i Québec blir deras eget tänkande.

Jag har följt VM i 13 år nu och det jag varje gång lärt mig är att de har en extrem känsla för plikt.

– Det känns som att svika sitt land, brukar de säga när de förlorar.

Ingen vill svika sitt land. Särskilt inte kanadensiska hockeyspelare.

Men nu står de inför något nytt:

Nu spelar de en avgörande match på hemmaplan där det i vågskålen ligger att svika sitt land – eller att bli, på sin höjd, en antydan till hjältar. Där kan vi tala om att slå ur överläge. Det brukar Kanada vara bra på, men hur bra är de på det när det gått två perioder och det fortfarande står 0–0 och de inser att de har en målvakt som är sämre än Lundqvist och ett uteförsvar som inte riktigt hinner med och att såna här matcher nästan alltid avgörs ev ett skitmål som tar på en skridsko?

Bra frågor, skull jag säga.

Ingen vet svaret

Och det bästa är att ingen kanadensare vet svaret. För det här har aldrig hänt förut i hockeyhistorien. Inte för Kanada. Inte på deras hemmaplan.

Mot de här krampaktiga förväntningarna ställer vi alltså ett gäng ganska mediokra svenskar.

  Vi startar med Weinhandl-Mårtensson som är kända för att vara sämst när det gäller.

Såg ut som en flopp

  Bredvid dem har vi placerat Per Ledin som inte fick vara kvar i Färjestad den här säsongen för att han ansågs för... dålig eller nåt. Man vet inte riktigt hur de tänker i Färjestad, men Ledin skulle de inte ha kvar.

  Vi har en Patric Hörnqvist som stora delar av den här säsongen såg ut som en jätteflopp, lite som de där killarna i pojkhockeyn som tappade sin särart när de andra blev lika stora, ni minns. Det sas att alla försvarare lärt sig Hörnqvists spelmetod att köra in framför målvakterna och sen snabbt backa ut i skottsektorn.

  Vi har Marcus Nilson som suttit i frysboxen hos Calgarys psykopatcoach Mike Keenan nästan hela vintern och fått veta att han inte duger.

Nu duger de alla.

Fullt med ärr och blåtiror

I kvartsfinalen tyckte jag att Ledin, Hörnqvist och Nilson var de allra främsta. Orädda, hårt arbetande, sugna som synden på att bli hjältar. Nilsons ansikte fullt med blodröda ärr och gula blåtiror är bilden av Tre kronor 2008.

Jag tror de vill avgöra i kväll också.

Med lite hjälp från Murray och Lundqvist, kanske.