”Rörande i sin naivitet”

I de efterklokas rike är det alltid någon annans fel.

I de efterklokas rike har alltid den som talar rätt och alla andra fel.

Någon amerikansk komiker sa en gång att han var förundrad över att det fanns så många amerikaner som visste bäst hur man styr USA. Så många som ansåg sig passa bättre som president än den sittande.

–Tyvärr, sa komikern, hade de inte tid att ta presidentjobbet för att de var upptagna av sina ordinarie jobb som taxichaufförer och frisörer.

Kul, absolut. Precis som det är kul att kritisera Bengt-Åke Gustafsson när hans lag förlorar.

Men fakta talar ett annat språk. Om jag skulle sammanfatta Tre Kronors insats i VM skulle jag säga att de får betyget tre plus – vilket betyder bra. Ett gäng medelmåttor i hockeyvärlden toppskikt tog sig till semifinal och förlorade sen en bronsmatch mot ett på pappret bättre Finland.

Fakta säger:

Vem kunde ana att en av världens bästa målvakter Henrik Lundqvist skulle spela som en reumatisk balettdansör?

Ingen kunde ana det här

Vem kunde ana att av världens bästa backar Kenny Jönsson skulle få ännu en hjärnskakning mot Danmark och kanske få hela sin karriär avslutad här i Kanada?

Ingen skulle jag säga.

Övriga i laget har spelat enligt sin kapacitet.

Bengt-Åke Gustafsson sammanfattade för övrigt sin egen Medelmåttighetens Ideologi efter matchen i natt.

Han sa apropå lagets usla insatser i början och den förbättring som sen skett:

– Spelarna har lärt sig att inte jaga fram någonting som inte fanns.

Läs det igen:

Spelarna har lärt sig att inte jaga fram någonting som inte fanns.

Är det vackert? Jag tror inte det.

Är det funktionellt? Absolut.

Det är coachning på en realistisk nivå. Gustafsson satsade på defensiv. Tät defensiv. Hålla ihop lagdelarna, sa han själv men det handlade om en defensiv på en hög nivå. Ryssland spelar samma defensiv här i VM. Med den lilla skillnaden att de har en hel kedja som spelar offensiv på världsnivå.

Det hade inte Gustafsson och det visste han.

Han gjorde vad han kunde

Han gjorde vad han kunde med de spelare han hade och det räckte till en bronsmatch. Nästa år kanske det blir lite bättre. Då spelas VM tidigare och NHL-slutspelet senare. Då består sannolikt alla lag av medelmåttor från de inhemska serierna. Det kanske kan räcka till en... finalmatch? Kanske...

Det där är klen tröst, jag vet, men det är i alla fall en tröst. Vi blev lite bortskämda det där första Bengt-Åke-året med guld på guld. Nu är det mera normalt.

– Spelarna har lärt sig att inte jaga fram någonting som inte fanns.

Har ni analyserat färdigt de vackra orden?

Annars kan jag berätta att de betyder att den här spelartruppen insåg att att den var ganska medioker. Försök inte sånt ni inte klarar av. Så kanske ni inte går bort eller gör bort er. Lex Gustafsson 2008. Elementärt.

Han hade en annan fin formulering om målvaktskrisen.

– Jag ville att alla skulle vara delaktiga.

Sug på den. En ny Lex Gustafsson? Hoppas inte det.

Jag håller med alla svenskar framför tv-apparaterna; målvakterna här i VM var inte bra. Största besvikelsen var Henrik Lundqvist. Liv och Tellqvist var väl ungefär så som man kunde förvänta sig. Halvbra på den här nivån. Men Gustafsson sa sina ord apropå att han lät den hete Tellqvist vila i går, trots insatsen i sista perioden mot Kanada:

– Jag ville att alla skulle vara delaktiga.

Jag tänkte länge på det där. Låter som vanlig hederlig pojklagscoachning. Rörande i sin naivitet. Jag har inte hört något liknande på länge från en elitcoach. Tvärtom, Bengt-Åke brukar ansluta sig till klassisk NHL-coachning där stjärnorna får allt utrymme.

Jag ville att alla skulle vara delaktiga.

Så kom jag på det när jag berättade det för Magnus hemma; herregud, det lät ju som Lasse Lagerbäck; delaktighet föder framgång, framgång föder delaktighet. Rörande svenskt. Rörande naivt.

Bäst i Sverige i går?

Johan Andersson, självklart. Timrås powercenter visade att den som vill mest nästan alltid lyckas bäst.