Hur känns det att vara Jonas Stark?

Stjärnan heter Alexander Skarsgård.

Filmstjärna, hunk och typ flickidol.

Den riktiga stjärnan heter Jonas Stark.

Fotbollsspelare i Gävle, Hammarby och nu på senare tid i Västerås.

Mötet mellan dem skildras i den julkalender som publiceras dag för dag på Hammarby fotbolls hemsida. Kända eller mindre kända människor publicerar hälsningar till fotbollsälskare. Nästan varenda fotbollslag har en julkalender på sin hemsida. Det är ofta rolig läsning.

Alexanders hälsning är en underbar story om hur det är att närma sig sina idoler. Alexander är stor supporter till Hammarby. En sån som går på alla matcher och till och med på träningsmatcher under iskalla försäsonger. En äkta fan.

Nyförälskad 13-åring

En kväll träffade han sin idol på restaurang Kvarnen.

Det blev nästan för mycket för honom. Han kände sig nervös som en nyförälskad 13-åring. Så här  skriver han:

– Tjena Jonas!

– Tja.

– Kul att ses.

– Detsamma Alex.

– Så jävla coolt att se dig igen. Västerås va? Cratz och Markan? Vilken grej...

Stärkte mig med en rejäl klunk avslagen fatöl och styrde rakt mot pudelns kärna.

– Måste bara fråga, hur känns det?

– Vadå?

– Att vara Jonas Stark, hur fan känns det?”

Det är en stor fråga. Alla förstår den kanske inte men Jonas Stark blev nästan mytisk i Hammarbykretsar för sitt nickmål mot Örgryte när han med risk för egen nacke kastade sig handlöst i straffområdet och gjorde ett mål som betydde att vägen mot det första och historiska guldet låg öppen.

Skarsgård fortsätter:

”Fattar du var du betytt för mig? Och fortfarande gör. Det du gjort i Bajen har du ju gjort, om du fattar. Och det älskar jag dig fortfarande för.

– Okej. Tack...

– Självklart! Kommer du ihåg språngnicksmålet på Söderstadion, när du mörsade in med huvudet först rakt in bland tusen feta backlår?

– Ja.

– Det var fantastiskt. Symboliserade på nått sätt livet för många fans. Huvudet först. Ingen tvekan. Allt för Bajen. Åker du och kollar nåt på Bajen nuförtiden?

– Inte direkt. Är faktiskt inte särskilt intresserad av fotboll, tro det eller ej. Gillar teater och musik. Var och såg dig på Södra Teatern förra vintern. Hur var det att spela Albee?

– Det var fint. Men fan Jonas, har du inte världens bästa jobb i alla fall? Hur var skillnaden mellan Cratz och Linderoth? Trivdes du i Danmark? Är det sant att Eskil och JO Waldner låg och sov i buskarna utanför Berns för några år sen?

Och så där fortsatte det tills vi fick våra jackor tio minuter senare. Jag måste varit fruktansvärt jobbig.”

Ingen ”Nacka”

Jobbig eller inte. Jonas Stark tyckte säkert att det var lite roligt. Han är ingen Nacka som alla ville bjuda på öl och sällskap och beundran.

Själv undviker jag så mycket jag kan att träffa mina idoler - trots att jag antagligen skulle kunna göra det hur mycket jag vill.

Jag vill inte bli besviken och jag vill inte att de ska bli besvikna. Men jag blev verkligen tagen av Skarsgårds funderingar. idolskapet är så stort. Fallet kan bli så ohyggligt stort. Blygheten gör att jag och många andra går åt ett annat håll istället.

Eller tar ett par klunkar öl extra och blir tjatiga. Men Alexander vågade och det gjorde han sannolikt rätt i.

Själv brukar jag stå kvar och får aldrig veta.

Dessutom undrar jag också faktiskt rätt ofta hur det känns att vara just Jonas Stark...

Alexander slutar:

”Jonas. Ursäkta. Hoppas du förstår att varje fråga och kommentar jag fällde var laddad med kärlek och gränslös respekt. Ha en underbar jul och lycka till med familjen, fotbollen och studierna i Västerås. Jag unnar dig allt det bästa. Och förresten, hur fan känns det att vara Jonas Stark?”