JÖNKÖPING-KARLSTAD. Det kallas Den ädla konsten att knäcka ett Monster.
Det är inte alltid det lyckas.
Men redan tidigt förstod elitseriespelarna att de var tvungna att försöka.
Det skulle bli en mörk sommar i Luleå utan Omark-Harju, skrev jag. Men kontraktet med bröderna Abbott är ju rena midnattssolen.
Mannen från Hertzöga med de magiska men mycket hårda nyporna. Två försök i Färjestad – två guld. Nästan Conny Evensson-klass.
Roligaste historien om Jörgen är ju den hur Glennert fick honom för en och en halv miljon – en check rakt i handen på Percy Nilsson.
För ett år sen var han för gammal för HV – nu förlänger de kontraktet. Det säger något om det ekonomiska tillståndet.
Synen jag aldrig glömmer – hur Davidsson slog med klubban hur ilsket som helst efter ett feldomslut i en av finalerna. Äntligen, Johan...
Från bloggen: Petrifys Blogg
12 apr 16:27
Första gången jag såg det var i Jönköping.
En färsking körde fram mot Jonas Gustavsson när han hade intagit sin position i mittcirkeln för sin psykande uppladdning där han satte sig själv i centrum på ett ytterst utmanande sätt.
Han hade testat det sen slutet av elitserien och börjat med det när han kom tillbaka efter en skada.
Nu var det Simon Önerud som körde in i mittcirkeln och låtsades vara lika innesluten i sig själv som Gustavsson.
Sen gjorde han den där tunneln som jag observerade och som jag uppfattade som ytterst raffinerad.
Kanske bröt han Monstrets koncentration. Kanske var det bara en signal att här skiter vi faktiskt i dina tokerier.
Men diverse mejlande har fått mig att förstå att Önerud inte var först.
Redan Skellefteåspelarna hade insett hur Gustavsson psykade dem och bestämde sig för att försöka psyka tillbaka.
Fredrik Bark skriver:
”Fredrik Krekula gjorde två insatser i sista semifinalen mot SAIK!
Första var en halv överkörning. Monstret gick i isen. Svarade med att hånflina. Sökte ny position, blicken i isen.
Krekula gjorde ny satsning... körde en halv knätackling.. Monstret såg oberörd ut. Släppte in två mål och bröt Monstersviten... den matchen.”
För övrigt ska väl kanske inte Färjestad slå sig allt för mycket på brösten över Gustavsson. Så här berättade Michael Andréasson, som var mannen bakom värvningen, i VF:
–Jag garanterade att det skulle gå bra. Jag ska inte säga vad vissa av höjdarna sa... men så som det har blivit är det bra att klubbfolk på hög nivå förstår att vi som jobbar med de här killarna inte är dumma i huvudet.
Sista finalen var det parodiskt före match. Två HV-spelare bevakade mittlinjen, pucken mellan sig gång på gång. Monstret avvaktade att kunna ta sig dit. De tre låtsades inte om varandra. Sen lämnade Monstret isen utan att se dem i ögonen.
Vem som vann?
Monstret, antar jag. Hans sista final var magisk.
Det hade bara gått en halvlek av årets fotbollsallsvenska innan man insåg att domarna är problemet i år igen.
Och då hade inte ens Martin Hansson hunnit göra bort sig, vad jag vet.
Jag ska inte säga att det här är ett problem enbart för fotbollen.
Snarare tvärtom.
Hockeyn har också sina problem och årets slutspel var en orgie i svaga domarinsatser. Fyra finaler – fyra domare. Fyra mediokra insatser.
Fyra domare – herregud, det är som på dagis där alla får vara Lucia. Påsar till alla. Sämre Lucior.
Var det inte SMS till tränarna så var det missade övergrepp. Per Gustafssons grej på Martin Johansson var inte ens värd en utvisning eller anmälan efteråt. Mikko Luomas grej på Emil Kåberg missade alla tre domarna. Och så vidare. Det fanns massor av den typen.
Straffen för HV i sudden var klockren men det var å andra sidan hakningen vid Mikael Johanssons friläge tidigare i samma match också.
Men det största problemet var antagligen slutscenen när Thomas Andersson dömde bort HV 71:s mål i sista finalens slutskede. Efter att ha sett reprisen är jag långt ifrån säker på att det var rätt dömt. Svårtolkat är det definitivt och är det svårtolkat ska man kanske fria.
Jag vet inte, jag vet bara att det är svårt att vara domare och att pamparna aldrig gör sitt till för att hjälpa domarna.
Eller pamparna, det är ju klubbarna själva som håller i pengarna.
Samma klubbdirektörer som gnäller på feldomslut håller i slantarna som skulle ge fyra domare.
Det är lite taskigt mot Thomas
Andersson och de andra.
Mitt förslag:
Strejka nästan säsong, alla hockeydomare.
Strejka tills ni får igenom ett beslut som gör ert jobb möjligt.
Men fotbollsdomarnas start av säsongen är det mest skrattretande jag någonsin sett. Båda Elfsborgs straffar mot Hammarby var ytterst tveksamma, sannolikt feldömda.
Djurgårdens straff mot Örebro – tveksam.
Och så vidare. Mest uppenbart var det när Jonas Eriksson dömde straff för Helsingborg efter ännu en av de där handsituationerna som hotar att göra sporten till ett åtlöje bland åskådarna. Det går snart inte att följa en fotbollsmatch och ta själva matchen på allvar, för hela tiden vet man att det kan komma en löjlig domare och tycka att en sak är straff samtidigt som en annan domare tycker att det inte ens var något att blåsa för.
Och då är, det vill jag verkligen poängtera, Martin Hansson inte ens på banan än.
När jag såg damkronornas match mot Kazakstan såg det ut som om spelet stagnerat. Långsamt, dåligt, tafatt.
Apropå Tony Gustavsson-gate:
Är det inte lika sexistiskt att säga ”Har du inte knäppt byxorna” som att svara ”Nä, du satt ju bredvid”?
BP:s gräsmatta var ett dåligt skämt.
Örebro har dominerat mot Djurgården och Elfsborg men ändå förlorat med 0–1. Dags för Kim Olsen att visa sig.