ÄLSKAD

Låter det förvirrat?

Låter det som om jag tagit klivet in i julruset för tidigt?

Det har jag faktiskt inte. Låt mig för­klara.

Sportbladets unika Sifo-undersökning visar att Zlatan är Sveriges överlägset populäraste idrottsman. Han får hela 31 procent av rösterna.

Det märkliga med undersökningen är att den är gjord under senhösten – efter misslyckandet i kvalet till VM i Sydafrika och efter att hans beslut om att tacka nej till landslaget blev offentligt.

För varumärkesanalytiker skulle det sannolikt vara en svårförklarad nöt.

Större än någonsin

Många trodde nog att hans beslut att svika sina gamla lagkamrater skulle uppfattas som stöddigt, kaxigt och en smula arrogant. Många trodde nog att det foträta svenska folket skulle tycka att vår enda världsstjärna i fotboll borde åka med och spela den meningslösa tränings­kampen i Kuala Lumpur.

Men det gjorde uppenbarligen inte svenska folket.

Tvärtom – Zlatan blev större än någonsin i popularitet. (Utom hos Sverige­demokrater, de gillar inte Zlatan, enligt Sifo, ett problem onekligen, men sannolikt mest för Sverigedemokraterna...)

Hur ska man tolka de här siffrorna?

Gillar svenska folket divor som gör sig större än laget?

Klüft vann överraskande

Tydligen. I alla fall om de levererar. Men låt oss tills vidare nysta i en annan ända.

För ett år sen gjorde vi den förra undersökningen som ville ha svar på frågan om vem som var Sveriges populäraste idrottare 2008.

Jag analyserade även den undersökningen och skrev om resultatet, som var minst lika överraskande som det här. Då vann Carolina Klüft – överlägset.

Jag skrev om att jag trodde att många gripits av hennes önskan att inte vara bäst i en omänskligt hård gren som sjukamp, utan frivilligt valde att kämpa på i det lite tråkiga och undanskymda längdhoppet och i tresteget – trots misslyckandet i OS i Peking.

Lite tycka synd.

Lite tycka ”experterna var snorkiga och dumma som sa åt henne vad hon skulle göra och inte göra”.

Kan vi lägga samma analys på Zlatan ett år senare?

Knappast.

Men vi kan leka lite kring tanken på att Sifos mätning gjordes efter VM-kvalet, men samtidigt som det underbara spektaklet som fått namnet Fotbollsgalan men snarare borde kallas Fotbollsgalen. Ni minns säkert den fasansfulla tillställningen i TV4 där Zlatan och Henke skulle hyllas, men valde att stanna hemma.

En vildsint debatt

Min teori är att svenska folket tyckte de gjorde rätt.

De ville inte se sina sweethearts i den sorgliga miljön. De tyckte att Zlatan och Henke var större än laget som de skulle förknippas med.

Jag är – utan en enda futtig procents invändning – benägen att hålla med dem.

Men om vi går vidare i almanackan ser vi att mätningen också utfördes samtidigt som en vildsint debatt i media om att Zlatan borde fått bragdmedaljen, detta uråldriga svenska pris till den idrottare som gjort den största prestationen eller kanske ”bragden” under det gångna året.

Priser ska till rätt personer

Det fick han inte.

Zlatan fick inte bragdguldet, han var sannolikt inte ens i närheten, fick vi veta.

Jag tror att svenska folket – som är måna om att priser ska gå till rätt personer – tyckte att det var ett horribelt beslut; ett sätt att pissa på Zlatan i allmänhet och svensk fotboll i synnerhet.

För svenska folket fick ju samtidigt veta att fotbollsspelare är något som Bragdjuryn helst inte tar i med tång, knappt ens om de får ha silkesvantar som skydd mot allt blod och svett och alla tårar som ibland fotboll kan leda till.

Fy, tänkte folket.

Klart de röstade på Zlatan.

Hans status är odiskutabel.

5 000 svenskar på El Clásico

Mästerskap i Inter. Skytteligavinnare. Briljant debut i Barcelona, världens bästa lag. Stora starka insatser i svenska landslaget. Med mera, med mera. Det finns väl inget som talar mot att det var årets svenska idrottsprestation och det finns naturligtvis inget som talar mot att han skulle vinna den här omröstningen om årets populäraste idrottare.

Jag vet dessutom, rent fysiskt, hur populär han är.

När jag var i Barcelona i höstas på El Clásico noterade jag att det var nånstans runt 5 000 svenskar där – bara för att se på Zlatan. Hela Barcelona talade svenska. Barça var en blågul stad.

Kan det bli större än så...?