Anrell: En svensk skidklassiker –
och det vackraste lagarbete jag sett

Vi stod där i målfållan och vi sa till varandra att herregud, vi har varit med om en svensk skidklassiker.

En svensk idrottsklassiker som kommer att vevas gång på gång i alla tv-program och den kommer att ha en stor, stor plats på idrottsgalan framme i januari.

Vi fick vara med om det här på plats, sa vi och vi log. Benen darrade ännu lite. Vi hade skrikit och vrålat vid målgången.

Vi sneglade emellanåt upp på kunga­paret och Carl Philip på läktarna, men vi såg att de jublade ännu värre så det fanns ingen anledning att ligga lågt.

Det fanns så många scener som var klassiska den här fantastiska dagen uppe i bergen ovanför Vancouver.

Jag vet inte om ni såg det på tv men det var faktiskt Marcus Hellner som körde av staven för Petter Northug som just hade kommit upp i Petter Northug-läge och började förbereda den spurten alla visste att han skulle vinna.

Avsiktligt av Hellner? Självklart inte.

Skidåkare är inte såna. Verkligen inte.

Jag älskar också bilden av Johan Olsson som svarade – verkligen s-v-a- r-a-d-e - när klungan hade gått i kapp hans utbrytning precis som en cykelklunga i Tour de France. Ingen normal människa kan svara i den stunden. Mjölksyran, och magsyran antagligen, är nånstans uppe i armhålorna men Johan Olsson kunde verkligen svara och ta täten igen.

Ett drama i världsklass

Jag måste säga att det på något sätt var kvällens kanske allra mest imponerande upplevelse att se att den kraftreserv han mobiliserade där räckte till ett brons. Det han fick ut av det är ett av svensk skididrotts klassiska brons.

Han borde bita av en flisa och ge till Anders Södergren. Hans arbete gjorde det möjligt. Hans och Hellners men Hellner fick ju som ni vet en flisa av medalj han också.

Till Södergrens bragd hör ju också att han fälldes i starten av en klantig skidåkare och tappade tio sekunder direkt. Att han orkade gå ikapp och spela en avgörande roll är fantastiskt.

Jag unnar honom ett guld i stafetten mer än jag unnar till och med Helena Jonsson en medalj i skidskyttet i dag.

Det var verkligen ett drama i världsklass. Som schackspel. Strateg. Petter Northug och Marcus Hellner lurpassade på varandra. Hade koll varje meter av banan.

Men efter det där bytet, som gjorde att Johan Olsson kunde gå ifrån med åtta sekunder direkt, ändrade hela loppet karaktär.

Då blev det cykel eller speedway eller basket eller vad ni vill. Lagspel. Taktik.

Då blev det en fråga om att hjälpa Olsson till ett OS-guld och när tidsskillnaden var som störst så var den 24 sekunder vid 24 kilometer.

Det var Marcus Hellner som körde ikapp Anders Södergren och ställde frågan:

–Ska vi bromsa?

–Självklart, svarade Södergren.

Jag tänkte i den stunden på herrarnas sprint där två norrmän gjorde sin variant av lagåkning och stängde bort Emil Jönsson i semifinalen. Smart, elakt, klassiskt.

Hellner och Södergren flinade lite åt varandra, gled upp i täten gång på gång och sänkte hastigheten. Bauer, Northug och de andra gjorde vad de kunde men var tvungna att ödsla kraft på att ta sig förbi de där bredrumpade svenskarna som gjorde sig stora som ladugårdsdörrar där framme.

Och de märkte ju att ännu efter en timmas körning så trippade Olsson uppför backen framför den. Hur elegant som helst.

Jag måste säga att just där nån gång, ­efter 64 minuters körning, var det en sanslöst vacker syn att se hur Hellner och Södergren gick upp i ledningen igen och verkligen la sig som en hel bergskedja framför Northug och de andra och körde nästan stillastående i en tät passage.

Svensk skidhistoria

Det var Fåglumbröderna, det var Finnkamp 10 000 meter, det var lagspeedway, det var basketscreening, det var svenskt och olympiskt mästerskap mästerskap i den ingengörskonst som leder fram till stora segrar.

–Ja, det gick ju inte så fort där, det gjorde det inte, sa Södergren och flinade efter loppet.

Sen kom upplösningen.

Ni såg den själv.

Northug var borta efter en smula svensk interferens. Det är svårt att åka skidor utan stav. Tobias Angerer jagade men Marcus Hellner åkte ifrån dem alla på ett sätt som jag inte sett sen Petter Northug satte sig i respekt före OS som den som alla visste skulle vinna alla spurter i OS.

Jag tro inte ens att han hade haft en chans i går i en spurt.

Jag tror att den där sanslöst vackra kurvåkningen hade krossat även Northugs dröm om ett OS-guld.

Jag tror inte att någon skidåkare i världen hade kunna åka så fort och balettartat perfekt i den kurvan.

Resten?

Resten är historia.

Svensk skidhistoria. Guld och brons i ett episkt skidlopp lördagen den 20 februari 2009.

Å vad är klockan?