Omöjligt uppdrag

Bank: Lyon långt från Barça

SPORTBLADET

NICE. I Spanien skriker rubrikerna att Barça är ”från en annan galax”.

Det är värt att tänka på när man kommer från Nice–Lyon.

Lyon vann, en ljuvlig, jordig seger.

Men den var i allra högsta grad jordisk.

Senast Lyon mötte Nice, i september, ledde det till en nationell domardebatt i Frankrike.

OL hade vänt 0–2 till 3–2, det sista målet kom på en sanslöst feldömd straff, och dagen efter frågade l’Équipe sina läsare:

”Favoriserar domarna Lyon?”.

130 000 läsare svarade.

95 000 svarade ”ja”

Så såg bakgrunden ut. Publiken på Stade de Ray var nyfiken på hur domaren Bertrand Layec skulle klara sig. Den ville se hur ex-hjältarna Ederson och Hugo Lloris skötte sig när de kom tillbaka till Nice med sitt nya lag. Och, just det, så skulle den få se Nice egna januariköp Adeilson och Julien Sablé i en tuff match.

Hur det gick?

Domaren visade ut två Nice-spelare och dömde en straff för Lyon, Ederson låg bakom två mål och Lloris knockade Nices ende forward.

Och, jo, de där spelarna som blev utvisade – det var Nices båda nyförvärv.

Matchen var, som ni förstår, en sjuhelsikes holmgång.

Operation Omöjligt

Publiken var galen, planen var lerig som en Roskilde-festival och ett våldsbenäget Nice tappade humöret tidigt.

Lyon överlevde, de vann med klara 3–1 och ryckte åt sig en tung ledning i ligatoppen nu när Bordeaux förlorade i Marseille.

OL kommer, med all säkerhet, att springa hem sin åttonde raka titel i vår.

Men kan de gå i land med Operation Omöjligt också?

Kan de hota det utom-galaktiska Barcelona?

Har de vuxit så mycket?

För att svara på det måste vi titta närmare på vilken sorts lag Lyon är i år.

Claude Puel tog över ett friare lag från Alain Perrin. Puel bygger bakifrån, han tror på hård träning och taktisk disciplin.

Vad han har fått är ett lag som sällan släpper in mål (15 på 23 matcher), och som är väldigt svårt att slå.

Låter det som fina kvalitéer för cupspel? Låter det som egenskaper man behöver för att ha en chans mot Barcelona?

Jo, det är möjligt. Det lilla problemet är att Barça alltid kommer fram till målchanser ändå. Det stora problemet är att Lyons offensiv den här säsongen består av Europas ensammaste man.

Han heter Karim Benzema, och ser ut som att han håller på att tröttna.

Han gjorde ett fint mål igår, och han är fortfarande Europas största anfallstalang. men till och från ser han ut som att han inte orkar bry sig. Han ger upp bollar för tidigt, tappar sugen när det går för lång tid mellan de vettiga uppspelen.

Jag vet inte hur många matcher jag sett med OL den här säsongen, men det är mer än tio. Och nästan varje gång har Benzema varit ett enmannaanfall med för lite understöd.

I går skickade Puel ut något som mest såg ut som 4-1-4-1, med Toulalan som balansspelare. Jean II Makoun, Ederson, Keita och Juninho skulle trycka på och ge Benzema alternativ. De gjorde det, bättre än ofta, men om man ser vilka spelartyper det handlar om så undrar man var i planen de kommer att ligga mot ett spelsuget Barça.

Lyons sportchef: Omöjligt

Eller, det undrar man inte alls. De kommer att spela försvarsspel. Långt ner. Och vem ska sköta anfallsspelet då?

När lottningen kom såg Lyons sportchef Bernard Lacombe ut som om han just fått en magpropp av en Klitsjko. ”Omöjligt” sa han.

Och som Lyon ser ut nu håller jag med.

De hade riktigt bra anfallsspel mot Fiorentina i höstas. De spelade en fantastisk timma mot Marseille i cupen häromveckan (Kim Källström var lysande då). Men det är för lite, för sällan.

Det galna, offensiva Lyon, som de såg ut för ett par år sedan, hade förmodligen förlorat med 5–1 mot Barcelona – men de hade kunnat vinna med 4–2 en bra kväll.

Årets Lyon kan hoppas på en Juninho-frispark eller att Benzema uppfinner mål som inte finns.

Men även om de rycker i Frankrike så kan de bara drömma om att nå dit Barça befinner sig, hösten 2009:

I en galax långt, långt borta.