Det är egentligen för fint, stilla och solskensskönt här för att sätta sig ner och ställa psykologiska diagnoser. Visby är lugnt och fint, det är före turistinvasionen men ändå mycket nytt och spännande på gång.
I kväll, till exempel, spelar Di Sma Undar Jårdi live på Borgen.
I går pratade vi Milan och framtid med Zlatan Ibrahimovic, som mest av allt känns väldigt avslappnad. Semesterslö, nästan. Zlatan pratade om säsongen som gått, jag frågade om han har någon teori om varför han orkat hela vägen i år, för första gången på evigheter, men det fanns inga hemligheter (eller så finns det det, men han vill hålla dem hemliga).
– Jag har fått vara frisk, har sluppit småskador, sa han.
Annars var det i går som det var i förrgår, och som det lär vara ett par dagar till, att ganska mycket handlade om små och stora skador.
Vi vet ju fortfarande alldeles för lite om Andreas Isaksson, till exempel.
Dahan är festlig, men...
I går var han ute och tränade lite vid sidan om de andra målvakterna, han plockade ett par lösa skott utan att belasta sin skadade axel, sedan ägnade han resten av träningen åt att slå crossbollar med sjukgymnasten Rickard Dahan.
Dahan är den av alla på den här samlingen som kan flest tricks med en fotboll, så han är rolig att titta på, men helst hade vi ju velat se Andreas Isaksson stå i mål på riktigt.
Han har inte spelat match sedan den 8 mars, och hade han varit mittfältare hade det här varit enkelt.
Då hade Isaksson suttit på bänken. Max.
Så fungerar det inte med målvakter, och så ska det inte fungera med målvakter.
De är en annan sort.
David James, Englands förre landslagskeeper, svarade häromåret på frågan hur det kommer sig att så få målvakter blir bra tränare (det är väl egentligen bara Toulouse som satt det i system att anlita ex-målvakter som tränare). Hans teori är att en målvakt lär sig att fotboll är en sport där det i varje enskilt läge finns ett rätt och ett fel, ett svart och ett vitt. I en målvaktsvärld finns bara räddningar och fiaskon, inget mitt emellan.
Alltså blir de dåliga tränare, för en tränare kan inte tänka så.
Och när vi pratar om ”målvaktsrollen” så glömmer vi att det finns fler än en.
Be en förbundskapten önska sig ett egenskapspaket hos sin förstemålvakt så kommer han att prata om semipsykopatiska drag; ego, självsäkerhet, stenhårt psyke, totalt självförtroende, utstrålning, styrka.
Och om vi ber samme kapten önska sig något av sin andremålvakt?
Då vill han ha en snäll, lojal kille som peppar och underordnar sig kollektivets bästa. Om jag ska förtydliga: Jens Lehmann är en bättre förstemålvakt än reserv.
Förtroendet är så viktigt
– Man måste tänka på sig själv när man spelar. Som andremålvakt ska man mer vara utfyllnad och kämpa hårt på träning för att förstemålvakten ska vara så bra som möjligt. Men vi är ändå ett lag. Det finns säkert spelare som har svårare för det än vad jag har.
Det var Johan Wiland som sa så när vi pratade i går. Pär Hansson sa att psykopatmålvakternas tid är på väg att rinna ut, att det kommer en ny generation.
Allt förändras ändå inte.
Till exempel: Det finns fortfarande ingen annan position där det är så oerhört grundläggande med förtroende; förtroendet mellan målvakt-utespelare, förtroendet mellan tränare-målvakt.
I snart tio år har Andreas Isaksson varit given förstemålvakt, och eftersom han knappt gjort ett misstag under de åren har det inte funnits någon anledning att flytta på honom.
Tryggheten har varit värd mer än enstaka formtoppar hos en annan målvakt.
Hansson – nästan en ny Neuer
Nu är Isaksson skadad, och även om vi fortfarande ska sitta flera dagar i solen, i Visby och Göteborg, i Stockholm och i Kiev, innan EM börjar, så finns det en oro där.
2006 gick Rami Shaaban in och vikarierade efter att Kim Källström försökt skjuta huvudet av Isaksson på träning. Den här gången har vi två reserver som är riktigt bra målvakter.
Själv är jag barnsligt förtjust i han som kom från Vejbyslätt.
Pär Hansson är Sveriges i särklass mest moderna målvakt, det närmaste vi har en Manu Neuer. Bra fötter, bra offensivt spel, intelligens, fantastisk utstrålning, ledaregenskaper.
Om jag skulle ranka våra reserver skulle jag hålla honom före Johan Wiland.
Men om jag skulle ta ut ett lag till EM-premiären, om Andreas Isaksson lämnat in?
Då hade jag valt Wiland.
Inte för att han är bäst, utan för att mittbackarna känner honom bättre, för att han varit med förut, för att han spelat Champions League och förberett sig längre för ett sådant ögonblick.
Och för att målvakter är en annan sort.
