Bank om urladdningen: Det finns ingen större

FOTBOLL

MILANO. Det finns ögonblick som definierar säsonger och spelare.

Här på San Siro har vi precis sett ett, och nu undrar ni om Zlatan Ibrahimovic är bäst i världen.

Jag vet inte. Men det finns ingen större.

Förra helgen var det fest och Patos varma baby-leende. Den här helgen sa San Siro välkommen med en dimma så tät att man kunnat servera den med smörslungad spenat och ett tonårigt Barolo-vin.

Den har skingrats lite nu, med nattvindarna, och en del ser man riktigt klart.

Som att Inter kommer att vinna ligan. Som att domarnas psykologiska slaveri lever och har hälsan.

Och som hur sanslöst viktig Zlatan Ibrahimovic blivit för Serie A:s bästa lag.

Skillnaden mellan stora spelare och stora mästare är att spelare bär sig själva, medan mästare bär sina lag. Om vi tittar på de allra största klubbarna i Europa så är det ovanligt att en enskild spelare är så stor, så gränslöst viktig, som Zlatan Ibrahimovic är för Inter.

Just nu kombinerar han den sorts fotbollsmässiga ledarroll som Totti bär i Roma med att vara lika individuellt bländande som Cristiano Ronaldo är i Manchester, och han är alltså bara 26 år. Det är oerhört imponerande.

Fast i går var det förstås si och så med bländandet.

Det var dimmigt. Och det var dåligt.

Inter var svagt mot Siena förra helgen, rent uselt i går. Svagt, fantasilöst, trögt. De spelade runt bollen i ofarliga positioner och i Roberto Mancinis 200:e match som tränare hade han ingen som ville in där det brändes.

Spelade med skydd och sköld

Mimmo Di Carlos Parma spelade 4-5-1, med Corradi som ensam murbräcka försökte de dra ner farten och ta vad de fick.

De gjorde det bra.

Med skydd och sköld (Morrone var lysande) framför ett rätt trögt mittförsvar tvingade de Inter att leta på annat håll. I början via Jimenez, sedan allt mer via Zlatan Ibrahimovic som gick ut på kanterna för att hämta boll.

Resten skulle ordna sig med halvhjärtade djupledslöpningar av traktorn Zanetti, debutanten Maniche eller dynamon Cambiasso.

Det hände inte så mycket, och det gick inte så snabbt.

Luca Cigarini hästsov på en hörna och Cambiasso gjorde 1–0, Inter slarvade i en defensiv omställning och Cigarini gjorde 1–1 på sig själv.

Fortsättningen?

Den blev som den måste bli.

I fredags såg jag Donizettis Maria Stuarda på La Scala, en opera som handlar om att om man totar ihop två kvinnor, om de är passionerat förälskade i samme man och om den ene har tillgång till en skallig bödel med vässad yxa så kommer det att gå dåligt för den andra tjejen.

En del saker är alltså ödesbestämda, och Inter har blivit ett lag som vinner, med en superstjärna som är en vinnare.

De kan ligga under med 2–1 hemma, spela svag fotboll, ha tre minuter på sig att ta en poäng – och till slut ta tre. När Juventus missar öppet mål från en meter och tappar poäng igen så visar Inter att de blivit det nya Juve.

Lite för mycket, ibland.

Domaren var snäll mot Inter

Domare Gervasoni var väldigt snäll mot Inter i går, storklubben fick lillklubbens poäng i present. Fernando Couto och Luca Bucci – målvakten som ser ut som om han gråter till och med när han är glad – var förkrossade efteråt, och jag förstår dem.

Parma var värt poäng. De hade slitit, spelat smart, de hade slagits med allt de hade och Gasbarroni hade hängt en frispark som om han hette Del Piero.

Ni hörde kanske att curva nord buade? Ni såg kanske att Mancini blandade bort korten när han gick över till ren 4-4-2 med Jimenez på en kant? Ni kände hur frustrationen började bita Inter i kinderna?

Men Parma fick inget för det.

De behöver inte oroa sig. Cristiano Lucarelli debuterade i går, och han kommer att dra med sig hela klubben fem platser uppåt i tabellen. Men i går var det bara synd om de gulblå.

Fintade och nöp

Zlatan Ibrahimovic fintade in en straff, nöp Daniele Dessena, och fick en chans till med 20 sekunder kvar. Ett definierande ögonblick.

Zlatan hade bråkat med motspelare, varit ful och elak, han hade gett bort billiga passningar och försvunnit ur matchen i andra halvlek – men när allt stod på spel var han svaret på allt.

Han gick upp bakom Zenoni, tog ner bollen som om han hade hela januari på sig och sköt distinkt; 3–2, tre poäng, en mental smäll till i solarplexus på Roma.

Inters nummer åtta välte Mister Mancini efter målet. Han hade kunnat välta vip-läktaren och komma undan med det. Zlatan Ibrahimovic är den som bär Inter mot ligaguldet, och de klarar sig inte längre utan honom.

Det är stort. Och mycket, mycket mästerligt.