Här får fansen en ny kärlek

Bank: Pato är en blivande världshärskare

FICK SAN SIRO ATT KOKA Unge Pato tog serie A med storm med stort spel och mål. ”Bästa debuten jag sett en brasiliansk spelare göra i Serie A”, skriver Simon Bank.
Foto: REUTERS
FICK SAN SIRO ATT KOKA Unge Pato tog serie A med storm med stort spel och mål. ”Bästa debuten jag sett en brasiliansk spelare göra i Serie A”, skriver Simon Bank.
FOTBOLL

MILANO. Efteråt möter han oss i svart kostym, svart skjorta, svart slips.

Vore det inte för att han ser så blyg ut hade jag velat fråga om det är för att han begravit Milans kris.

Pato, 18, hade nog inte svarat.

Och Pato, 18, hade ju redan svarat.

Sopor och guld.

Om man nu ska sammanfatta italiensk fotboll, italienskt liv, hela jäkla landet – så kan man lika gärna göra det på en fotbollsplan.

I går kväll firade AC Milan sin plats i fotbollshistorien. Klockan sju ställde de upp femton pokaler i mittcirkeln på San Siro och förklarade att man är ”Il club più titolato al mondo”, klubben med flest titlar i världen. Det var fanor, filmer, musik så storvulen att den hade fått Richard Wagner att gömma sig i skämskudden.

Efter trekvarts show kom Paolo Maldini in med Champions League-bucklan, sen kom Carletto Ancelotti med supercupen, och allra sist kom Silvio Berlusconi med klubb-VM-bucklan.

Kalaset avslutades med att curva sud slöt upp bakom banderollen ”År av framgång, minnesvärda kvällar, oförglömliga mästare – ett evigt tack till Silvio Berlusconi” (just den banderollen lyckades slinka igenom den nya, rigorösa kontrollen av supporterbudskap på arenorna).

Maldini stod längst fram, Pato precis bakom, månen log ett tredjedelsleende, och det kom rök ur munnen när Don Silvio höll om sin kapten och lyckligt skrek åt dem alla:

– Leve Milan! Leve Milano! Leve Italien!

Typiskt att det alltid ska komma något i vägen. I det här fallet: femtusen napoletanare, som skrek att Berlusconi och Milan var skithögar, pezzi di merda.

Och, tja, i Neapel känner de igen en skithög när de ser den.

Maffians och statens misslyckanden har dränkt deras stad i sopor, skit och stank. Nu slåss alla om att slippa ansvaret; när Sardinien i veckan tackade ja till att ta emot en bråkdel av sopberget blev det upplopp. Kravaller, slagsmål mellan polis och demonstranter, flera skadade, okontrollerade eldar i hela Cagliari.

Vad det har med fotboll att göra?

Det beror på vem man frågar.

Enligt regeringen var det Cagliari-huliganer som startade upploppen. Det finns en historia bakom det. 1997 kvalspelade Cagliari i Napoli, en skiljematch mot Piacenza. De förlorade med 3–1, åkte ur Serie A, och fansen brakade ihop med Napolis ultràs.

Det skulle vara skälet till motviljan mot Neapel. Huliganer som hoppar på vilket ställföreträdande krig som helst.

Napoletanarna har det inte lätt.

I Milano flanerar jag bland de hyper-esteticerade japanerna på Via della Spiga, hör musikskolan spela Bach i en galleria, stöter mot modellerna på Corso Como 10.

I Neapel rensar man skit.

Jag har aldrig blivit så glad

Inför matchen i går bad både president De Laurentiis och tränaren Edy Reja fansen att ta det lugnt. Reja är född i norr, i Friulien, men han säger att han är napoletanare i hjärtat. Om soporna säger han:

– Det är inget lokalt problem. Det är ett italienskt problem.

Napolis problem är att de inte vunnit borta på fem månader. Milans problem var att de inte hade vunnit en Serie A-match på San Siro sen i april. I höstas gjorde de knappt ens mål.

Men då var inte Pato med.

Jag skrev igår att det var dumt av Milans ledning att sätta press på en liten kille med tandställning och smala ben. Jag skrev att det var dumt att säga att han kan göra 30 mål i vår eller att han kan förändra allt.

Det var det. Och det kan han.

Jag har sett så mycket på San Siro. Brutna matcher, fantastiska matcher, jag har sett Milan förlora och vinna derbyn. Men jag har aldrig blivit så glad som i går, som när jag fick se en blivande världshärskare leva upp till allt snack.

San Siro ville så gärna att det skulle vara sant, allt som sagts. De jublade så fort Pato rörde bollen. Först av vänlighet, sedan för att han var värd det.

Det första han gjorde var att dribbla två Napoli-spelare och sedan missa en enkel passning. Det andra han gjorde var att ta ner bollen med höften, i fart, och lura alla.

Han trippar runt, möter boll djupt till vänster och höger, blandar briljans med enkla misstag. Men det är honom alla tittat på, oavbrutet. Napoli också.

Pato är bara arton, men han blir snabbt referenspunkt för Milans hela anfallsspel. Ronaldo, som skulle vara slut, strålar som en nyfödd. Han kombinerar med Pato, hittar egna avslut, slår fenomenala blindpassningar.

Och medan man tittar på de där båda får Kakà, världens bäste, utrymme.

Milan, som gjort tre mål på sju hemmamatcher, vinner med 5–2.

Pato skapar mer på tio minuter än vad Gilardino gjorde under hela 2007, och det är i alla stycken en fantastisk fotbollsmatch. Napoli avslöjar Milan två gånger före paus, med den där sortens långa vändningar som tvingar backlinjen att försvara felvänt. Ena gången spelar Lavezzi fram Roberto Sosa till 1–1, andra gången fällde klantige Kakha Kaladze Lavezzi för straff och 2–2.

Kan bli bäst i världen

Men det är Milans kväll. Den nya brasilianska drömkedjan, Ka-Pa-Ro, är just en dröm. Ronaldo gör två fina mål, han spelar fram Pato till öppet mål två gånger på tre sekunder. När han byts ut får han en kyss av Ancelotti. Kakà håller Kakà-klass och Pato gör den bästa debut jag någonsin sett en brasiliansk spelare göra i Serie A. Med en kvart kvar gör han mål också. Redan när gamle Favalli tar sats mot bollen har Pato stuckit ifrån Domizzi, målet ser enkelt ut.

– Sono molto contento, säger han efteråt, nästan oavsett vilka frågor han får.

Han är alltså mycket nöjd. Och än kan han inte språket bra nog för att säga så mycket mer.

Men Pato kan dribbla, skjuta, passa och nicka – och om tre år kan han vara den här planetens bäste fotbollsspelare. Än är han inte ens bäst i Milano.

I går, i Toscana, gjorde Zlatan Ibrahimovic äntligen ett spelmål igen. Inter var slött, men ”Ibra” var fenomenal och ibland händer det att verkligheten tar på sig sin symbolhatt och hittar på sånt här: Pato och Zlatan bär exakt samma skomodell. Men Zlatan har större fötter.

Så är det. Fortfarande. Men just i dag skriver tidningarna om Milanos nya älskling, och Pato kommer att förtjäna varje litet blodrött adjektiv. Han fick AC Milan att tro på något stort igen.

Vad man tror på i Neapel vet jag inte riktigt. Klockan var kvart i tolv i natt när Napolis spelarbuss körde förbi mig, på väg från Milano.

Då hade arbetet precis börjat med att forsla bort skräpet från gatorna utanför San Siro.

Det såg ut att gå snabbt och effektivt.

FAKTA

Pato – debutkungen

26 november 2006

...för Internacional mot Palmeiras i Serie A.

Resultat: 4–1.

Pato: Ett mål, tre assist.

13 december 2006

...för Internacional mot Al Ahly i klubb-VM.

Resultat: 2–1 till Internacional.

Pato: Ett mål.

13 januari 2007

...för Brasiliens U20 mot Bolivia.

Resultat: 3–0 till Brasilien.

Pato: Ett mål.

28 februari 2007

...för Internacional mot Emec i Copa Libertadores.

Resultat: 3–0 till Internacional.

Pato: Ett mål, en assist.

13 januari 2008

...för Milan mot Napoli i Serie A.

Resultat: 5–2 till Milan.

Pato: Ett mål.