Våga mer!

Bank: Mathias Woxlin är inte Paul Scholes

FOTBOLL

Allsvenska backar slår långt, allsvenska ordnings­vakter slår fans.

Så låt oss prata om trygghet.

Om den som borde finnas. Och om den som måste.

Det känns som att det gått ett år redan.

Man försöker summera en vanlig, svensk sommarvecka, och hittar tillräckligt för en Richard Hobert-serie.

Varsågod, de senaste tio dagarna i en kort resumé:

Två vibrerande semifinaler i Champions League, ett sanslöst inramat Stockholmsderby, årets match på Olympia, cupskrällar, ett Ljungskile som manglar Djurgården i Stockholm och en väldigt märklig cupmatch mellan Syrianska och Hammarby.

Två saker satte sig mer än andra. Den ena på planen, den andra bakom en gammal nedgången läktare i Solna.

Nummer två först.

Supporterstockholm kokar, det har varit så hela säsongen. Hammarbys och AIK:s fans driver sina bortabojkotter, men det är på Djurgårdens fans som drabbats av de stora katastroferna.

I premiären höll en oförberedd arrangör i Norrköping på att skapa en trängsel- och trampkatastrof.

I förra veckan ordnade ordningsvakter med batonger ett veritabelt helvete ­efter derbyt mot AIK.

Vakterna måste stå för trygghet

Vidrigheterna efter matchen på ­Råsunda är inte utredda än, inte helt och fullt. De måste bli det. Jo, för den vanliga rättvisans skull, förstås. Den dimensionen är enkel, om vakter brukar övervåld ska de ställas till svars och bytas ut.

Den här gången lär det hända. Vittnes­målen är så starka och många, övergreppen har uppmärksammats så snabbt och brett att det inte går att ignorera dem.

Allt det här är en juridisk fråga. Men det finns en annan fråga också, en om trygghet.

Den är svårare, och viktigare.

Ordningsmakten, vakterna och polisen, måste stå för trygghet för den breda publiken. Ordningsmakten ska inte alltid vara vänner med alla på läktarna. Men när den förlorar sin trovärdighet blir den inte bara läktarnas värsta fiende, utan dessutom sin egen.

Vill ni veta var den utvecklingen slutar så kan ni kasta en blick mot Serie A.

Och medan rensningen av våldsvakter pågår kan vi väl fundera lite på andra rensningar?

– Rensningskvalité, som Tony Gustavsson sa efter Trelleborg–Hammarby.

Stefan Alfelt skrev en hysteriskt underhållande krönika om just det där, att ett spelskickligt lag som Hammarby ­behövde träna på att tjonga bollen åt helvete.

Det borde kanske Gianluca Zambrotta också gjort.

Stackars Zambro slog en boll rakt i gapet på Paul Scholes, och Barça var utslaget ur Champions League. Usel rensningskvalité!

Och vad har det med allsvenskan att göra? Jo, det jag vill komma in på är att det finns ganska få Paul Scholes i allsvenskan (Magnus Samuelsson är rätt lik, men han är ju skadad), men att ändå spelar seriens alla backar som om det fanns fem stycken i varje lag.

Häng med nu.

Väldigt många lag i allsvenskan (HIF, AIK, ett par till undantagna) är livrädda för att hitta uppspel in genom innermittfältet. Det är för farligt. Man kan bli av med bollen där. Så istället slår man långt mot ofarliga ytor längre fram, och jagar andrabollar.

Och det är kanske naturligt. Om man jämför med europeiska storklubbar så saknas ju kvalitén hos oss. Det är säkrare att slå ett uppspel till en felvänd Stevie Gerrard än att ­göra det till Gustav Svensson.

Det är den första tanken.

Den andra fick jag 20 minuter in på Liverpool–Chelsea.

Matchen var så extremt tät, med fjorton man packade på ett trångt mittfält så att det knappt fanns utrymme att andas.

Matchen var en brottningsmatch i väntan på misstag.

Efter 20 minuter slog Pools högerback Alvaro Arbeloa en passning in i mitten, rakt i gapet på Frank Lampard.Liverpools försvar var samlat, men det gick en stöt av panik genom hela laget eftersom de hade gett Lampard fyra meters utrymme för första gången.

Och de v i s s t e att Lampard kunde döda dem med de där meterna.

Frankie slog en perfekt lobbpass till Joe Cole, som fick chansen att styra in en volley från tolv meter. Han klarade det inte, men det sa något om hur farligt det är att göra fel i Champions League.

De allsvenska backarna tänker fel

Där någonstans tänkte jag att ibland tror jag att allsvenska backar tänker fel.

Ett allsvenskt lag som försöker variera sitt spel med bollar in på farliga områden kommer att ­göra tio gånger fler misstag än vad Chelsea ­eller Barcelona gör. Det är sant.

Det är tio gånger farligare när IFK ­Göteborg söker uppspel mot mittfältarfötter än när Barça gör det.

Men om vi vänder på det:

Det är tio gånger mer sannolikt att Scholes eller Lampard straffar dina felpass än att Mathias Woxlin eller Joel Cedergren gör det.

Jag tror alltså att det går på ett ut, och att svenska backar borde känna sig rätt trygga när de spelar upp bollen nästa gång.

Jag vet inte, det är bara en tanke.

Ni kan ju alltid bära med er den till nästa förmiddagsträning med fokus på rensningskvalité.

FAKTA

VECKANS LAG

Bosse Nilsson

Fotbollens regler är enkla. Ett spelande lag som förlorar är bara dumt – ett spelande lag som vinner derbyn med 4–2 är briljant. Bosse har fått sitt HIF att sjunga, och mot MFF lät det aldrig ett dugg falskt.

Peter Westman

Matcher/insläppta mål: 8/7.

Gula/röda kort: 0/0.

ÖSK spelar ju rätt positiv fotboll i grunden, men resultatraden låter som nåt ur en dator: 0–1, 0–0, 1–1, 1–0, 0–1, 0–0. Vill man vara elak pratar man om impotens. Vill man vara snäll konstaterar man att Westman är en bra målvakt.

Teddy Lucic

Matcher/mål: 8/0.

Gula/röda kort: 1/0.

Elfsborg kör över serieledarna hemma på Arenan, och de gör det med en bergsäker gammal mittback som tryggt ankare. Det är med Teddy som unge Haglund sa före premiären: ”Han gör saker på sitt sätt, men det blir alltid rätt”.

Andreas Granqvist

Matcher/mål: 8/1.

Gula/röda kort: 2/0.

Jag håller inte med om riktigt alla lovord som strötts över honom i vår. Han kommer fel för ofta, är för trög i vändningarna – men han har också utvecklat både passningsspel och attityd under tiden i England. EM? Tror inte det. Allsvensk toppback? Absolut.

Bobbie Friberg da Cruz

Matcher/mål: 8/0.

Gula/röda kort: 0/0.

Magnus Pehrsson flyttade ner Bobbie som mittback, och sedan dess går det inte att göra mål på Gais.

Fyra raka nollor nu, och Bobbies fysiska följsamhet är en av de stora förklaringarna.

Stefan Ishizaki

Matcher/mål: 8/2.

Gula/röda kort: 1/0.

Vill gärna spela centralt, men han har blivit en av seriens tydligaste rollspelare som ytter. Oerhört viktig för Elfsborgs offensiv, trots att han alltid gör ungefär samma sak; utmana i en-mot-en, trampa runt, spela in. Och så lite mål på det.

Isaac Chansa

Matcher/mål: 7/1.

Gula/röda kort: 1/0.

En av mina nya favoriter. Har fått väldigt stor frihet i HIF, men det märks att han är en väldigt intelligent spelare. Passningssmart, positionssmart, och väldigt säker med bollen. En rytmspelare. Lysande mot MFF.

Marcus Lantz

Matcher/mål: 8/1.

Gula/röda kort: 2/0.

Avgjorde superderbyt med en stensäker straff. Lantz är, förstås, en galen man som borde få gult kort så fort han närmar sig en fotbollsarena – men när han väl fick ­lite hjälp i defensiven var han formidabel.

Adam Tamboura

Matcher/mål: 8/0.

Gula/röda kort: 2/0.

När han är som sämst kommer han fel på precis allt. När han är som bäst är han som i derbyt; tydlig, modig, rejäl, med en låg felprocent och en stor del av HIF:s ­anfallsspel. En ­modern ytterback, som det heter.

Jonatan Johansson

Matcher/mål: 8/2.

Gula/röda kort: 0/0.

Jonatans pinsamma säsongsnotering på sex mål var 2007 års största besvikelse i min allsvenska bok. Det var som om han gjorde allt på samma sätt som året före, men utan övertygelse. Två skräpmål mot HIF i en förlustmatch i april kanske är precis vad han behöver?

Henrik Larsson

Matcher/mål: 8/4.

Gula/röda kort: 0/0.

När grannen är på ­besök dansar gubben på bordet. Eller vad det heter. Kanske är det så att det krävs det här lilla extra – en Uefa-cup, ett storderby, fullsatt – för att locka fram allt ur Henkes kapacitet. Det han visade mot MFF var, hur som helst, ren och skär världsklass.

Razak Omotoyossi

Matcher/mål: 7/2.

Gula/röda kort: 0/0.

Det är tur att Charlie Davies finns, för annars skulle ­Razak sannolikt ­vara seriens oklok­aste anfallare. Skillnaden mot Davies – utöver att den ene spelar bredvid Henrik Larsson – är att Omotoyossi är tydligare i allt han gör. Ett mål, två framspelningar i derbyt.

GULT KORT

Gefle IF

Gefle IF. Noll mål på fyra matcher, tre raka förluster hemma – och för första gången sen Gif gick upp har Pelle Ohlsson en kris på halsen.

RÖTT KORT

IFK Göteborg

Svenska mästarna har just nu seriens räddaste uppspel.

VECKANS SNACKIS

Superderbyt i Skåne. Årets bästa match, utan konkurrens. Två lag som spelade i högt tempo, och behärskade det. Och så inramningen på det, med 16 000 på Olympia.