Kalmar jagar livet ur serien

FOTBOLL

Välkommen till allsvenskan, här är veckans röda siffror:

Djurgården minus fem, Blåvitt, Elfsborg och MFF minus sex.

Märker ni att en rödglödgad maskin håller på att jaga livet ur serien?

Om allsvenskan vore en dvd-film så hade vi fått ordna med en sak i dag. Vi hade fått flytta den från avdelningen för ”drama” till avdelningen ”thriller”. 

Om vi nu inte råkat befinna oss i Kalmartrakten, förstås. Då hade det varit komedi-hyllan för hela slanten.

Medan jag satt på Söderstadion och såg en rätt fin fotbollsmatch mellan Hammarby och IFK Göteborg satte Kalmar FF ytterligare en skållhet gaffel i ändan på topplagen.

1–0 mot Trelleborg luktar inte Cristal och Beluga, men det räcker. KFF har haft ett snällt program men de leder likafullt serien med fem poäng efter nio omgångar, och något liknande har vi inte sett på den här sidan millenieskiftet.

I fjol kunde topplagen gå moonwalk genom serien utan att bli avhängda. I år kommer hetsen tidigt. På onsdag kan IFK och Malmö FF vara nio poäng efter, Djurgården åtta. Hårda bud.

Dags för slutsatser?

Tja, vi kan konstatera att pressfotboll och defensivt skickliga innermittfält är årets smak, och att Kalmar leder eftersom de kombinerar det med fysik och snabba anfallare.

På Söderstadion såg vi både fysik och snabba anfallare – fast ingen med båda delar.

Davies riktigt bra

Solen sken, det var idylliskt och fullt på läktarna och Hammarby spelade sin bästa fotboll för året. Sakligt och skickligt vände de från kant till kant, ibland utmanade Erkan Zengin (han var lysande före paus) eller Haris Laitinen och så hittade de Charlie Davies. 

Davies är som Särimner, jag sågar livet ur honom efter varje match, men lik förbannat står han där och spelar igen i nästa omgång. 

Och det ska sägas, i går var han riktigt bra. Han värderade bättre än någon gång förut, och kom till väldigt många avslut. Skotten gick över målet, utanför målet eller under målet, men det såg ändå rätt intressant ut.

Blåvitt såg också förändrat ut. Om vi fått chansen att pussla ihop dem med Hammarby hade vi haft ett riktigt intressant lag. Fysiskt och tekniskt, direkt och tråckligt, tungt och snabbt.

Nu fick vi bara lite av varje.

Bajen lirade fint, men hade inget riktigt tryck att sätta till. Skälet till det är att de inte har något sånt tryck, att det inte finns i arsenalen – inte att de just nu råkar vara ”svaga i sista tredjedelen” som det heter i den officiella Tony Gustavsson-förklaringen. 

Felbeslut av Rehn/Olsson

Bajen längtar efter Björn Runström, och IFK Göteborg längtar efter sitt offensiva försvarsspel.

Gustav Svensson var bäst på planen igår, men Blåvitt lyckades inte stressa Hammarby. Jag frågade Pontus Wernbloom hur man känner skillnaden mellan ett fungerande presspel och ett som hackar.

– Njae, man får springa så in i helvete mycket mer när det inte sitter. Vi kollar det här zoom, det syns där att vi springer mer. Men man känner det också.

Jo, det syns också.

I går fick vi dessutom se Sebastian Eriksson i startelvan. Han är ingen Thomas Olsson, men han vill ha bollen och han vill spela enkel fotboll.

Blåvitt mår bra av den variationen, jag såg tillstymmelse till ett tryggare eget spel på Söderstadion, även om det inte ledde till så mycket. Olsson och Rehn valde bort fart-alternativen längst fram och spelade med Wernbloom och Jonas Wallerstedt och så småningom Mathias

Ranégie i stället. 

Det var ett felbeslut, de hade fått fler chanser med en snabb spelare bredvid Wernbloom.

IFK hade kunnat vinna ändå, de hade ett par bra chanser. Det hade Hammarby också, men de vann inte heller. 

Kalmar FF, däremot, gör

inte annat än vinner, och på onsdag åker de till Göteborg.

KFF kan njuta av sin match.

Det är de andra som måste springa för livet.

Simon Bank