Malmö verkar nöjt med att bli femma

FOTBOLL

När Råsunda blir idyll och mys­pysdagis vet man att något hänt.

I går hade det här hänt:

Vi fick se att AIK kan vinna matcher, kanske mer.

Och vi såg varför Malmö FF inte kan.

Det var lite som att komma ut ur spökhuset och hamna i sockervadds­kön bredvid barnkarusellen.

Dulee Johnson höll Dulee Jr i handen, Kenny Pavey vallade runt sin lilla Jessica framför Norra stå, alla sjöng och hoppade som en enda stor, söt sommarfamilj.

Harmoniska AIK?

Jajjamen.

Det var ingen stor match vi fick oss i går, jag kom från en femrätters i Kalmar till en halvdan kvällsmacka i Solna. Rätt länge var publiken (nittontusenfemhundra!) det häftigaste på Råsunda.

Roland Nilssons Malmö FF är, det vet ni så här dags, ett välorganiserat lag man vet var man har. Organisatoriskt, alltså. När det gäller spelare finns en del som kan hitta på lite vad som helst, vilket är positivt när de är offensiva (som Ola Toivonen eller Behrang Safari) men negativt när de ska försvara (som Gabriel och Jimmy Dixon. Eller Behrang Safari).

AIK hade ingen chans i mitten

Daniel Andersson var fullkomligt överlägsen före paus. AIK:s nyvaknade säsong har haft väldigt mycket med Dulee Johnson och Iván Óbolo att göra, men de kunde glömma att ta sig fram i mitten. Ofta försökte de inte ens.

Andersson hade stängt dörren och kastat nyckeln. Det är ingen slump att Jorge Ortíz var blek eller att Óbolo hade problem. Det får man när man möter den här sortens Daniel Andersson.

MFF hittade sina chanser när Toivonen lekte Laudrup och lyfte sensuella utsidespass in i straffområdet.

AIK hittade sina chanser genom att spela runt MFF:s innermittfält. Snabbt uppspel ut på ytter eller på en vandrande Dulee Johnson, och så väggpass in mot Óbolo eller någon annan framför Malmös backlinje.

När de gjorde det långsamt hände inget, när de gjorde det snabbt hängde inte MFF med.

Sandqvist var övermänsklig

En gång gav det Patrik Karlsson fritt skottfält. En gång kunde Johnson temposkifta sig till en halvbillig straff.

Men Jonas Sandqvist tog straffen, och eftersom Sandqvist hade en av sina övermänskliga dagar gjorde han dessutom en sanslös räddning på en Miran Burgic-nick.

Det såg ut som 0–0, smakade som 0–0 och luktade som 0–0.

Möjligen kunde man också se hur MFF fick springa lite för mycket på sitt mittfält, att jobbet blev för tungt för Daniel Andersson. Guillermo ”Gische” Molins försökte flytta in, men räckte inte till, och Roland Nilssons lösning blev att försöka packa mittfältet fullt för att få kontroll på läget.

AIK:s motdrag blev att flytta upp två små, snabba killar för att jaga dueller mot Gabriel och Dixon.

Rikard Norling fick draget att låta som välsignad bosnisk kärnfysik när han hyllade Nebojsa Novakovic – ”världens bäste fotbollstränare” – men riktigt så märkvärdigt kanske det inte var.

AIK har en bredd – och de utnyttjade den.

Malmö FF har en svaghet – och AIK utnyttjade den också.

Kloka försvarsspelare saknas

Det var inga särskilt märkliga lägen som inbytte Saihou Jagne hade. Det var normala duellägen som kloka försvarsspelare trollar bort med en höft, en armbåge, en liten vältajmad knuff i blindtarmshöjd.

MFF har ont om kloka försvarsspelare. Safari är en grym och boll­säker talang, men ”försvarsspel är inte hans grej”. Det har han sagt själv.

I en duell med Jagne efter 86 minuter chansade han och blev lurad.

Dixon är ett fysiskt fenomen, en attack-back, men han behöver en klok, ansvarstagande fabror bredvid sig för att se bra ut. Gabriel är inte riktigt den sorten, och Gabriel klarade inte heller av Jagnes låga tyngdpunkt.

Lag har inte råd med såna missar.

Såna missar ger 0–1 efter 86 minuter och 0–2 efter 89.

– Ett par sekunder före målet sköt Khari Stephenson upp bollen på läktaren så att alla skrattade åt honom. Det är den sortens bransch vi jobbar i, sa Nebojsa Novakovic efteråt.

Nu avgjorde Stephenson matchen. Och tre minuter senare firade Daniel Mendes – en medioker ytter och bra anfallare – sitt 2–0 som om han hette Pippo.

AIK tog sommar med ett ärevarv, med söta ungar och en lycklig Rikard Norling i släptåg. De har vunnit fyra kampsegrar i rad, den sorten som får lag att växa. Roland Nilsson pratade om ett bygge på lång sikt, och utan sommarköp tränar han ett lag mot plats fem i höst.

Det som gör mig mest fundersam är att de verkar rätt nöjda med det.