Alla älskar Henke

FOTBOLL

Studentflak på Söder, fågelsång i luften, gräsdoft och fotbollsfnitter.

Ska vi ta och prata lite om kärlek? Jo, det ska vi.

Vi ska prata om varför alla älskar Henrik Larsson.

Informationschef Nystedt kommer från Skövde, men det hindrar inte att han då och då har en poäng. I går sa han:

– Fan, vilket liv dom har ändå.

Han gjorde en svepande rörelse mot spelarna och deras marinblå träningskläder när han sa det. 

De hänger i Stockholm, fikar, joggar lite, spelar tvåmål, trixar gris, skjuter över, kramas på det där fotbollsamorösa grabbsättet, får massage, gör ett par situps och börjar om igen.

Vilket liv, ändå.

Offensiva möjligheter

Lars Lagerbäck reste ragg när Fredrik Ljungbergs status vidrördes, annars var det i går samma bullerbyharmoniska stämning som det varit hela veckan. Det var träning på Söderstadion, och i spelmomenten körde de fortfarande nästan uteslutande med två tillslag, för att få upp tempot och undvika för mycket, för hård kroppskontakt.

Som Henrik Larsson sa:

– Det här är bara en lång transportsträcka fram tills det smäller.

Vi såg inte mer än en kvart i går, men det var ungefär som förut. Henke skarvade, spelade, sprang och såg ut som 27.

Det finns fler defensiva problem i det här laget än på evigheter, men det finns också fler offensiva möjligheter.

Men om vi väger in allt, skador och taktiska överväganden, finns det två namn som borde vara självskrivna i Sveriges anfallsspel. Den ene är Anders Svensson. Den andre är Henrik Larsson.

Fotboll är ett spel som byggs geometriskt, av linjer och trianglar, och ibland är de där linjerna rakare än annars. Vissa spelare klickar, det är som kärlek, de hittar varandra spontant och kongenialt. 

Dalglish och Rush. Ronaldinho och Messi. Trezeguet och Del Piero. Vi har inte så mycket av den sortens uppskruvad intelligens, den sortens kärleksaffärer, i Sveriges landslag. Men det finns spelare som gillar varandra.

Alla älskar Henrik Larsson

Christian Wilhelmsson och Zlatan Ibrahimovic möts till och från i sin momentana intelligens, men Fredrik Ljungberg och Anders Svensson är det överlägset bästa kärleksparet. De hittar varandra med skarvspel, väggspel, blindpass, på ett sätt som inga andra spelare i landslaget gör.

Om man då inte räknar Henrik Larsson.

Alla älskar Henrik Larsson.

I VM senast var han blek, klämd mellan svaga uppspel och en katastrofalt formsvag Zlatan Ibrahimovic, men det finns ingen som anfallarna hellre vill spela med. Han har gjort Marcus Allbäck bättre, han har gjort Zlatan bättre, han skulle passa fantastiskt bra ihop med en djupledssugen Johan Elmander. 

Sverige spelar med två anfallare för att kunna ha ett enklare anfallsspel. Två som samarbetar kan göra något även med en lång, direkt boll. Och Johan Elmander och Zlatan Ibrahimovic har så här långt mest haft ett bra samarbete i teorin. Elmander ligger på rulle, Zlatan tycker om bollen. Bra spelare, sämre kombination.

I går pratade vi mycket om Henke, och en del med. Jag hade faktiskt aldrig tänkt på det förut, men han visade det i går – att man fort­farande kan se en knöl på skenbenet där benet gick av för nio år sedan. 

Han är en härjad gammal man, Larsson, men alla är överens om att han gör alla andra bättre. Herregud, mannen har gjort europamästare av Belletti och fotbollsspelare av Razak Omotoyossi.

Larsson ska alltså spela från start i EM. 

Han ser så stark och lätt ut, och han kommer att lyfta laget. Larsson har en 36-årig encyklopedisk kunskap i hur man dyrkar upp försvar, han provar sin arsenal av små medel tills muren spricker. Du står emot en gång, två gånger, tre gånger, men han fortsätter försöka.

Vad Henrik Larsson mer än något annat gör är att uppfinna utrymme åt dem som kan göra något med det. Han kan ge Zlatan tre-fyra meter, han kan ge Elmander, Rosenberg eller Ljungberg tio meter att löpa på.

Inte helt lugnt i Bullerbyn

Det enda argument som finns mot att spela Henrik Larsson i en svensk startelva är att han är 36 år gammal, att han borde vara gammal, sliten och lite för trött för alltihop.

Men han har inte fattat det än. 

Och jag tycker inte att vi ska berätta det för honom heller.

Det var, förresten, inte helt lugnt i Bullerbyn i går. Den stora världen trängde sig på framåt kvällen, och i den stora världen får folk sparken.

I korthet:

Roberto Mancini fick sparken från Inter. Det var väntat, och spelar ingen som helst roll för Zlatan Ibrahimovic.

Elie Baup skildes från Toulouse. Det var väntat, även om jag gillar Baup har hans trupp möglat sönder av dålig moral – och Johan Elmander kommer att byta klubb i sommar.

Alain Perrin fick gå från Lyon. Han vann dubbeln, men jag saknade ofta en taktisk strategi. Spelare kunde komma in utan att veta riktigt vad de skulle göra. OL vill ersätta med Lilles Claude Puel, som är Frankrikes bäste lagbyggare. Det är bra för Lyon, vad det betyder för Kim Källström återstår att se. Perrin må ha varit svag, men han hade alltid stort förtroende för sin Kim.