DEN NYE LEDAREN

Bank: Glädjande att Zlatan lyft sig en nivå – pojken har fått pondus ...

FOTBOLL

LUGANO. Här i teckentolkarbranschen tar man vad man får.

Vi fick inte så mycket på planen i går.

Men vi fick en Zlatan Ibrahimovic som börjat tala på ett nytt sätt.

Minsann, tror jag inte att pojken gått och blivit en ledare.

Foto: ANDREAS BARDELL

Pojken och pojken, förresten. Man kanske inte ska skriva så om en världsstjärna och familjefar, men jag tyckte alltid om när Nils Liedholm sa så om folk.

Nils kunde få en fråga om Fabio Capello, som blivit både gråhårig och störst i världen, och svara att ”jo, det är en fin pojke, Fabio”.

Och Zlatan var pojke ganska länge. Omedelbar, oreflekterad, oförutsägbar. Sedan blev han man, familjen och åren gjorde honom lite klokare, lite mer kontrollerad. Kanske lite tristare också, som det blir med folk som kastats in i mediecentrifugen.

Ni vet ju vad jag tycker om Zlatan Ibrahimovic. 

Men just i går tyckte jag att jag såg honom ta ett steg till i sin landslagspersona.

Efter en anfallsinriktad träning med många inlägg satt vi tillsammans i ett vitt, luftfuktigt tält av plast. I VM senast hade de Werner Panton-stolar i tälten, här satsar de på de hiskliga trädgårdsstolar och när vi satt oss ner blev det tydligt att Pojken som blivit Man nu är beredd att bli Ledare.

Det är konkretare än det låter.

Fredrik Ljungberg gjorde det för ett par år sedan. Han gick från att rabbla som-man-ska-svara-svar till att verkligen säga saker. Han vågade ha åsikter, han vågade vara tydlig, och han pratade faderligt om ”de yngre” eller ”killarna i laget”. Han gick, innehållsligt, från att säga ”Man” till att säga ”Jag”.

I det här laget, i denna heliga G-R-U-P-P, är det en hållning som kräver sin pondus. Och i går tyckte jag mig se och höra att Zlatan Ibrahimovic, 26, lyfte sig själv till just den nivån.

Inte en spoling längre

Han släppte diplomatin, och förklarade att han trivs bäst med Henrik Larsson. Han gav Fredrik Stoor och Sebastian Larsson snygga klappar på axeln istället för att nöja sig med ett ”alla är duktiga”. Han markerade rätt värdigt sin bojkott mot Aftonbladet (”jag pratar inte med er”). Och han talade om unga spelare som lärt sig mycket, som man kan tillåta sig att tala när man inte är en spoling själv.

Italienska och schweiziska journalister svärmade kring guldkalven så det stod härliga till (fast vi ska nog ta det vackert med hysteri-etiketterna, det var 12?000 som löste biljett för att se Portugal träna häromdan), och det kändes väldigt bra att se honom axla rollen.

Man kan säga vad man vill om Zlatans landslagsliv, till exempel kan man påpeka att han inte gjort mål på tvåtusen år. Men siffrorna visar att Sverige faktiskt har en rätt stark uppsättning målskyttar i truppen – jag räknade på det i går. Det går också att säga om Zlatan att han inte tillåts att vara lika stor som i Inter – men det handlar ju inte enbart om omgivningen. Han har inte heller bottnat i rollen som ledare, han har inte omfamnat uppgiften som den som alla tittar på, litar på.

Jag blev glad av att höra honom göra det i går.

Jag blir ännu gladare om jag ser honom göra det mot Grekland.

Viktigt låta honom leda laget

Ni såg ju honom på sidlinjen i Serie A-finalen, hur han älskade att vara ikon och symbol och frälsare. ”Här kommer pappa och fixar biffen, ragazzi”. Den utstrålningen. Lars Lagerbäck sa i går att han ville göra Zlatan Ibrahimovic ännu viktigare för Sverige, och det var intressant.

– Vi jobbar med att få in boll på Zlatan, att få med honom så mycket som möjligt, sa Lagerbäck.

Jatack. Ibrahimovic gör vad Bob Dylan sa att Bob Dylan gjorde: he sees things other people don’t. Men 2006 fanns två problem i det svenska anfallsspelet, och om det ena var att Zlatan var usel var det andra att uppspelen inte var bra nog.

Vad jag vill ha sagt är att om Sverige vill lyckas i EM så är det lika viktigt att de ger Zlatan chansen att leda laget som att han tar chansen att göra det. Och det är lätt att förstå att Zlatan gillar Fredrik Stoor, eftersom Stoor alltid letar efter verserade passningar framåt. 

Nu vet jag inte om Stoor får chansen – jag tror nog inte det – men i går spelade de helplansspel och vi märkte direkt att ljudvolymen steg. Det skreks ”rygg!”, ”vänd!”, ”håll!”, ”Chipp!” och ”Du är linjeman, Richt!” i en halvtimme.

Själva skrek vi ingenting, men pratade en del om Zlatan, anfallsspelet och regnet som vräkte ner från en kvällshimmel ur en Marcus Larson-målning.

Vi märker inte så mycket av det i vår skyddade Lugano-bubbla, men i kväll börjar EM – och bara tanken gör mig lycklig som en femåring med en väldigt, väldigt stor mjukglass.