Spanien är fortfarande Spanien – det är därför vi har chansen i morgon

FOTBOLL

LUGANO. Enkel pedagogik: Sanningen syns i vad du gör, inte vad du säger.

Spelare på krogen?

Fàbregas på bänken?

Jo, señor Aragonés, det låter som samma gamla spanska arrogans.

Lugn dag i EM i går, men även lugna dagar i Lugano lär man sig en del och får annat bekräftat.

I går:

Slaven Bilic har ett krucifix i innerfickan. Luka Modric är en mini-Cruyff. Vänsterbackar (som Marcell Jansen) ska kunna rensa med högerfoten. Polen har för svagt mittfält för att lyckas. 

Ja, och så en sak till:

Spanska vanor är inte svenska vanor.

Att Sergio Ramos är ute och gör sig en kväll inpå småtimmarna är alltså ingen skandal. Om Mikael Nilsson hade varit ute och druckit öl till klockan tre under en fridag hade vi undrat om han var dum i

huvudet. Om Sergio Ramos gör det undrar vi varför han gick hem så tidigt. 

Ramos är inte bara världens bäste högerback. Han är en ung andalusier som bor i Madrid, en stad som vaknar när Stockholm går och lägger sig.

Ändå är det intressant att se bilderna, för ”Tarzan” Ramos hade inte varit ute natten lång tre dagar före en match mot Italien. Han hade inte gjort det före en Champions League-match i München eller Manchester.

Spanien är alltså fortfarande Spanien. Det är därför de kan vinna EM, och det är därför de inte kommer att göra det.

Fortfarande samma Spanien

I går stod vi ganska länge och pratade med Henrik Larsson om vad det betytt med de senaste årens spanska spelarexport, att Premier League kryllar av

intelligenta, moderna spanjorer som tagit över hela ligan. Larsson sa att de alltid haft tekniken, och att de nu lärt sig det fysiska spelet också.

Ändå är Spanien fortfarande samma Spanien när de spelar, och det är därför Sverige – ett tekniskt handikappat lag – har chansen imorgon.

Jag har en grundläggande teori när det gäller landslagsfotboll. De som lyckas bäst är de som lyckas gå bort från sig själva. Italien vann VM när de spelade som om de inget hade att förlora, istället för att vägra förlora. Grekland vann EM när de slutade jaga modernitet och hittade en trettio år gammal nyhet. Holland mår bra av att diskutera uttrycket ”defensiv balans”. Klumpfotade taktikerna Sverige lyfter på superteknikern Zlatan Ibrahimovics rygg.

Spanien kommer att vinna allt när de slutar vara så förbannat spanska.

Jo, det finns tecken nu. David Villa är en fantastisk tjuv mer än en konstnär, de har kvoterat in en bollvinnare (Senna) på mittfältet, och Fernando Torres är en klassisk striker och kanske bäst i världen på just det.

Men väl på planen är det fortfarande tiqui-taca som gäller: det säreget eviga kortpassandet högt upp i planen, det tålmodiga sökandet efter en öppning.

– Det är ögonfägnande, men jag vet inte om det är så bra. Den bästa fotbollen vore en kombination av Spanien och Tyskland, sa Niclas Alexandersson i går.

Jag frågade Henrik Larsson om när, i vilka matcher, hans gamla lagkamrater Xavi och Iniesta blir frustrerade. Den Gamle skakade på huvudet.

– Dom BLIR inte frustrerade. Dom kommer alltid fortsätta spela bollen. De har ett enda sätt att spela, för dom är uppväxta med det. 

Andrés Iniesta och Xavi är uppfostrade på La Masia, i Barcelonas akademi. Xavi är hjärtat i laget som Sverige möter imorgon, när han bromsar går tempot ner, när han gasar går tempot upp. 

Men han slår inte långa, tidiga bollar.

Och Fernando Torres hade älskat långa, tidiga bollar.

Cesc är en fish-and-chips-tapas

Om Spanien vore lite mindre Spanien och lite mer Tyskland, så hade Cesc Fàbregas, Arsenals lille general, skött farten på mittfältet. Han är också från La Masia, men han har körts genom Premier League-kvarnen. Han tacklar, han bryter, han uppfinner utrymme för anfallare med snabba uppspel.

Cesc är en fish-and-chips-tapas. En siesta med en refräng. Jag hade verkligen velat se honom i EM, som mannen som gav Torres skytteligatiteln. Men Cesc lyckas inte i landslaget, han sitter på bänken och tittar på världens vackraste fotbollsspel.

Jag tror inte att Cesc spelar från start mot Sverige, jag tror inte att han får chansen att riva sönder polarna Sebastian Larsson och Fredrik Ljungberg. Och ur ett svenskt perspektiv är jag glad åt det, för det betyder att Sverige vet exakt hur spelet kommer att se ut – och att chansen finns.

El tiqui-taca kan fastna i Lagerbäcks tak-tik.

Spanien kommer att vara Spanien, de kommer att slå upp tält, odla jorden och bygga monument uppe på Sveriges planhalva. Förmodligen hittar de öppningarna i den gula backlinjen till slut. Men om de inte gör det?

– Ja, det är ju det jag gillar. Att få de ytorna att springa på.

Sa Johan Elmander, och log ett rätt brett Alingsås-leende.