Kryss vore en gåva från himlen – men låt oss gå över gränsen

1 av 2
FOTBOLL

INNSBRUCK. På affischer läser jag en EM-förmaning, textad på myndig svenska:

”Låt oss ha roligt utan att gå över gränserna”.

Glöm det.

Sverige har inte slagit en stormakt på sexton år, Sverige möter Spanien i kväll – och vet ni vad jag tycker?

Att det är dags att gå över gränsen.

När Fredrik Ljungberg spelade i Arsenal hade de en återkommande ceremoni före varje match.

Spelarna samlades, de kramade om varandra en och en, och upprepade ett ord som en påminnelse: 

– Together. 

”Tillsammans”.

I går satt Ljungberg som svensk lagkapten och pratade om Spanien, om hur Sverige ska ha en chans mot ett av världens skickligaste fotbollslag. Vad han borde säga när spelarna samlas före avspark i kväll är just detta:

Tillsammans.

Ni ska veta att Innsbruck är ett ställe där den goda smaken för tillfället håller käften. Det blåser en kall nordan, om kvällen blir det kallt, och mellan öltält dunkar en förhatlig alp-techno.

Tivoli Neu, Wacker Innsbrucks nybygge, ligger fint inbäddat under bergens nattsiluetter och jag sitter här som en medeltida sjökapten med sitt sjökort och tittar på Spaniens laguppställning. Vrider lite. Vänder. Och kommer fram till att det här är alldeles omöjligt.

Jag stoppar i en dvd, Spaniens träningsmatch mot Peru. Och förstår ännu mindre hur det ska gå till.

La selección, la furia española, körde över Ryssland och nu är de i Innsbruck med sina superstjärnor, sitt knattemittfält, med Manolo och hans trumma, med Nando Torres och ett passningsspel som låter tiqui-taca tills motståndarna ger upp och öppnar sig som svettiga och färdigkokta musslor.

Allt detta talar alltså mot Sverige.

Systemet kan vinna ikväll

Mot Sverige talar också att vårt landslag inte vunnit mot en stor fotbollsmakt i ett mästerskap sedan 1992 (England 2–1). Inte i det prestationsmässigt rätt överskattade VM 1994. Inte i dödens grupp 2002. Inte ens i det så lovande EM 2004.

De senaste sexton åren har Sverige gjort allt möjligt, men rätt lite av det omöjliga.

Ikväll kan man göra det.

Ikväll kanske man rentav borde göra det, om man råkade se Hollands slakt av ett Benzema-löst Frankrike i går kväll.

Men hur ska det gå till? Hur ska man göra det? 

Tja – tillsammans.

Spanien kommer starta med två madrileños, två andalusier, fyra katalaner, en brasilianare, en asturier, en kanarier och världens bästa passningsspel. Xavi styr tempot, ritar trianglar och fyrkanter – och Sveriges enda chans är att krympa pappret för honom. Spela kompakt, axel mot axel och inte lämna utrymme ens för en fri tanke mellan backlinje och mittfält.

Det är systemet som kan vinna ikväll, om det kommer till tvekamper så förstår ni ju själva hur det går. 

Petter Hansson i löpdueller med David Villa? Då kan vi, med joddlarhatten käckt på svaj, hälsa välkommen till Utan Byxor i Tyrolen, del II.

Lars Lagerbäck har många beslut att fatta.

Ska han spela Zlatan Ibrahimovic, som enligt Sportbladets källor vill stå över en gruppmatch? Litar han mest på Fredrik Stoor eller Mikael Dorsin? Ska han köra kostym och slips igen? Är Daniel Andersson kvick nog mot spanska knattar? 

Under de år jag följt landslaget har jag aldrig sett en tävlingsmatch med så många frågetecken.

Mina val:

Isaksson – Stoor, Mellberg, Hansson, Nilsson – Sebastian Larsson, Linderoth, Svensson, Ljungberg – Elmander, Henrik Larsson.

Sverige måste anfalla

När Tobias Linderoth togs ut till EM tänkte jag att han fick biljetten för den här matchen, för att hans trippande fötter ska stänga spanska spelvägar. Stoor och Sebastian Larsson kanske inte håller, men Sverige behöver begåvade passningsfötter. Och när Luis Aragonés ger sina backar order om att stanna lågt så är det för att han är rädd för Sveriges djupledsspel – eller, tydligare, för Johan Elmander.

Sverige måste anfalla. Mest genom ett offensivt försvarsspel, men också genom modigt kontringsspel. 

Om Zlatan spelar – och det tror jag att han gör – kan han lura den trubbige Marchena lite som han vill, men det räcker att minnas Sverige–Spanien en kallvarm kväll på Råsunda för att veta att det ofta är bättre att kontra än att konstra mot det här laget. 

Spanien borde vinna med 2–0, men de har aldrig varit mycket för måsten och borden.

I fjol lanserades en kampanj där Fàbregas, Puyol, Sergio Ramos och ett par till kladdade ner en ny landslagsparoll:

”Ser español ya no es una excusa, es una responsabilidad”. ”Att vara spansk är inte en ursäkt, det är ett ansvar”.

Det intressanta var inte formuleringen, utan att den verkade behövas. Efter årtionden av misslyckanden behövde den spanska landslagsidentiteten formuleras om.

Det är alltså, trots allt, ett bräckligt lag. Torres trivs bäst hemma (han har gjort 25 av 34 mål på hemmaplan den här säsongen), och om Sverige lyckas hålla ihop sitt försvarsspel kan Spanien bli ängsligt igen.

Matchen börjar 18.00, en poäng vore en gåva från himlen sänd. Men låt oss ha roligt, låt oss gå långt över gränserna. Tillsammans.