Vi. Ska. Dit.

FOTBOLL

INNSBRUCK. Det kommer att välla in en våg över oss i kväll.

Den är 60 år gammal, har orange träskor, om Sverige surfar den rätt är allt enkelt.

På lördag är det EM-kvartsfinal i Basel, och lyssna noga nu:

Vi. Ska. Dit.

Vägen till Innsbruck gick säkert genom samma dimmiga sagolandskap som senast, men ingen visste eftersom gud stod med vattenkanna och sköljde bort synfältet.

Han var på lynnigt humör i går, Gud.

Fråga Franck Ribéry.

Det är lättare att veta var man har Guus.

Sverige möter Ryssland i kväll, och vad Hiddink vill se är galenskap.

– Dom spelar lite totalfotboll, säger Fredrik Ljungberg, och det är nästan rätt.

Sverige mötte Greklands anti-fotboll och slog sönder den, Sverige mötte Spaniens tiqui-taca och skakade den.

I kväll ser ni Sverige mot Rysslands orangemålade passovotchka.

Det kommer att gå vägen.

Den moderna tanken om en rysk fotboll föddes av Dynamo Moskva efter kriget, Boris Arkadiev ville ha fart, flöde, kortpassningar, positionsbyten och en sorts galenskap som Holland plockade upp och gjorde om tjugo år senare: Passovotchka, organiserad oordning.

Vi vet vad vi ska sätta emot

Nu står vi här, i ett apokalyptiskt österrikiskt regn, med ett ryskt lag med en holländsk tränare, och funderar över vad Sverige har att sätta emot.

Eller, vi behöver inte fundera så mycket, för vi vet ju.

Mot Hiddinks organiserade oordning – Lars Lagerbäcks organiserade ordning.

Mot EM:s yngsta lag – EM:s mest rutinerade.

Mot Rysslands yttre snabbhet – Zlatan Ibrahimovics inre överljudsfart.

Det är bara en match, 90 minuter med väldigt många skickliga fotbollsspelare på en liten, nylagd och dyngsur yta. Målvakter kan halka, passningar kan studsa fel, allt kan gå väldigt fel snabbare än ni hinner säga ”borjstj”. 

Men det ska inte göra det.

Ryssland – bra men inte färdigt

Ryssland ligger lågt i sin defensiv, med bara Pavlutjenko som spets, men när de bryter kommer de att förvandla Tivoli Neu till både karusell och bergådalbana. Hiddink gillar snabba anfall, raka uppspel efter marken och ytterbackar som inte har läst längre än till ”ytter-” i sin arbetsbeskrivning. Jurij Zhirkov, vänsterbacken, är en offensiv yttermittfältare hos CSKA – hos Hiddink är han försvarare.

Ryssland är ett bra lag, men det är inget färdigt lag. Hiddink behövde tid för att bygga PSV färdigt, han fick ha Sydkorea på träningsläger i ett års tid, han hade rutinerade rävar både i Holland och Australien.

Här har han en massa potential – och Arsjavin! – men lite rutin, och det kommer att märkas.

Ganska ofta blir Ryssland långt och glest när de rusar till attack, och om det är något som oroar mig – mer än att Olof Mellberg någon gång kommer att hamna en mot en med Pavlutjenko – så är det att Sverige har för lite av den egenskap som kan tvinga Ryssland att betala för sina defensiva brister: Fart.

I kväll får Ljungberg bekänna färg

Henrik Larsson är inte särskilt snabb längre, annat än i tanken. Zlatan Ibrahimovic kan vara det, som mot Parma, men vem vet nu? Och när Johan Elmander spelar på mittfältet får han lägga för mycket energi bara på att hitta rätt plats i defensiven för att kunna hota tillräckligt mycket offensivt.

– Det blir jobbigare, det är mer naturligt för mig att vara anfallare, sa Johan när vi pratade om det.

Har jag glömt någon nu? Någon som borde kunna hota i djupled? Som borde älska att möta ett så utspritt försvar som det här?

Ah, just det. Fredrik Ljungberg.

Han sprang ifrån Sergej Ignasjevitj och sänkte Lokomotiv Moskva på Highbury 2003. Året före sprang han igenom och avgjorde mot Hiddinks PSV i Eindhoven, på en passning från Lauren.

I kväll, ett halvt decennium senare, får gärna den riktige Fredrik Ljungberg ställa sig upp och visa att han fortfarande har det, att han fortfarande kan springa genom backlinjer som Snurre Sprätt på speed.

Mot Grekland och Spanien har Ljungberg hela tiden fattat riktiga beslut, funnits på rätt plats, varit taktiskt klok och… ja, ansvarsfull. Men DET har inte funnits där. Han har inte utmanat, sprungit ifrån, exploderat. 

Mot Ryssland är djupledsspel och snabba vändningar precis lika viktigt som mot Spanien, men möjligheterna är oändligt mycket större.

Som ryssarna såg ut mot Spanien hade man kunnat köra två lastbilar, en atlantångare, fyra av X2000:s förstaklassvagnar och en dressin förbi backlinjen utan att de märkt det.

Gör matematiken själva

Sverige ska kunna utnyttja det. Sverige måste kunna utnyttja det, för annars har de inte ett anfallsspel som förtjänar att vara kvar i den här turneringen.

För arton år sen åkte Glenn Hysén hem från ett förlorat VM för att ”bli kanon på midsommar”, men när jag slår på tv:n på ett inrökt hotellrum är det första jag ser en reklamfilm för Ikeas midsommarrea i Innsbruck. 

Det andra jag ser är en reklamfilm där Zlatans skofabrikant pratar om att ”höja sig till nästa nivå”. 

Det tredje jag ser är att Holland går in till avspark.

Svensk midsommar i Österrike, nästa nivå, Holland. Där har ni era tecken, gör matematiken själva.

Ingen ska lura i mig att det blir enkelt i kväll, i regnet och mörkret, men ingen ska heller lura i mig något annat än att Sverige i grunden är ett bättre, mer homogent lag än Ryssland.

– Två stilar möts. Det viktiga för oss är att stabilisera spelet, att få en match på våra villkor, säger Fredrik Ljungberg.

Med det menar han att den organiserade ordningen måste stänga in den organiserade oordningen i en liten, gul burk. 

Sverige ska kunna göra det. Sverige måste kunna göra det. 

Och medan ett ont regn piskar in sin rytm i Innsbruck vet vi i alla fall att Sverige–Ryssland redan är en match på våra villkor. Just nu står den 0–0, Hiddink är på väg hem, vi är på väg till Basel.

Och jag har ingen lust att bli kanon på midsommar.