DÅ: BÄST –NU: TRÖTTA

BANK: Italien försökte spela fotboll utan bollspelare

STRAFFSYNDARNA TRÖSTAS Antonio Di Natale och Daniele De Rossi får stöd av lagkamraterna efter att ha bränt sina straffar.
Foto: Foto: AP
STRAFFSYNDARNA TRÖSTAS Antonio Di Natale och Daniele De Rossi får stöd av lagkamraterna efter att ha bränt sina straffar.
FOTBOLL

WIEN. Rita Hayworth sa en gång om hur svårt det är att vara en symbol:

– Männen går till sängs med Gilda, och vaknar upp med mig.

I går gick Europa och la sig med världsmästarna.

Vi vaknade med ett gäng trötta förlorare.

De gjorde så gott de kunde.

Jag ser en blodapelsinröd curva tända eldar för att fira att la furia española vädrat ut sin historia, jag ser Daniele De Rossi gå ner på knä, och jag tänker mest av allt detta:

Att Italien, världsmästarna, inte hade mer att ge.

Två år efter VM-finalen klev de in till en kvartsfinal i EM. På vägen hade de tappat en lagkapten (Cannavaro), en regissör (Pirlo), ett hjärta (Gattuso), ett geni (Totti), en galen (Materazzi) och en tränare (Lippi).

Vad som var kvar såg ni. 

Donadoni skickade in ett romerskt mittfält, och från läktarna dundrade White Stripes, precis som hemma i Rom. Men strunt samma. 

Spanien försökte vinna utan att vara vinnare. Det är svårt.

Italien försökte spela fotboll utan bollspelare.

Det är nästan omöjligt.

Donadoni coachade väl. Han lät Zambrotta bryta den raka backlinjen för att störa Silva och Capdevilas överlappningar. Fantantonio Cassano gick ut till vänster för att störa Sergio Ramos på samma sätt. 

Det gick bra. Italien klarade att låsa matchen. 

Aquilani, De Rossi och Ambrosini kunde styra bort bollen från Xavi, och Iniesta hittade aldrig sig själv.

Modig backlinje

Om jag fått satsa tvåhundra kronor på matchen (och det fick jag) så hade jag satsat dem på 0–0 (och det gjorde jag). Om ni vill veta hur matchen såg ut så får ni en bild från när andra förlängningskvarten skulle börja. Herbert Fandel, domaren, hittade inte bollen och började vinka efter en ny.

Jag är inte så säker på att någon av de 50 000 på Ernst-Happel-Stadion hade märkt om de spelat klart matchen utan boll.

Så såg det ut.

Italien hade en modig backlinje (som tryckte upp högt) och ett mittfält som stod rätt i 120 minuter, medan Spanien trippade runt och var ömsom trevligt, ömsom skräckslaget. Cassano och Grosso hade ett par inlägg mot Luca Toni, världsmästarnas enda hopp, men Toni har inte gjort mål för landslaget på nio timmar.

Donadoni visste att om han skulle vinna EM så var det på Tonis axlar. Fansen visste också, det var därför de sjöng ”Luca Toni segna per noi” före avspark. Men Luca gjorde inte mål för dem, han slet för att ens röra bollen.

En hypotes: Om Toni hade spelat för Portugal hade han blivit skyttekung och Portugal mästare.

Nu spelar han framför ett mittfält med hantverkare och grovjobbare.

Dio mio, som jag saknade en Pirlo, Del Piero

eller Totti i det här laget. Det säger mycket att det blev ett enormt lyft när Camoranesi kom in. En spelare som kunde passa!

Max Ambrosini är ingen mästare.

Aquilani är det inte än. Och, även om det smärtar, Daniele De Rossi är bara en n ä s t a n stor spelare.

Italien var aldrig ett sympatiskt lag i detta EM, allt de hade var drömmen om att de åtminstone var Vinnare. 

Men med fyra minuter kvar av ordinarie tid slog Di Natale ett högerinlägg. Fabio Grosso – lyckoamuletten i hela VM 2006 – skulle bara sätta bollen i mål, när Luca

Toni i överambition stötte bort den.

Till slut blev det straffar, där skickligheten vann.

Casillas dansar in i natten

I vintras satt jag i Real Madrids tv-studio och fick frågan om vem som var världens bäste målvakt.

– Gigi Buffon, sa jag.

– Ehrrm, sa studiovärden. Låt mig påminna om att det här är Real Madrid TV.

– Ursäkta, sa jag. Jag menar förstås Iker Casillas.

Buffon må fortfarande vara bäst, men det är Casillas som just nu dansar in i natten med ett galet skratt.

Medan Viva España ekade mellan väggarna i ett rött inferno tömdes den blå sektionen tyst och snabbt. Vi gick till sängs med världsmästarna, och vaknade med ett fotbollslag.

Rita Hayworth hade nickat, kanske jublat lite också. Hon var ju inte bara en av världens största sexsymboler.

Hon var dessutom halvspanjorska.