Spanien brinner

FOTBOLL

WIEN. Den enda gång ryssar åkt hem med en EM-buckla hade Spanien vägrat att möta dem.

I går vägrade Spanien bara en sak:

Att vara Spanien. 

Och när Ryssland åkte hem var det med den sorts bucklor man får av att bli överkörd.

Det kändes som att vara barn igen.

Världens vitaste blixtar ljungade sönder himlen över Wien, regndroppar stora som hönsägg smällde mot taket här på Ernst Happel-stadion, det var elljus och naturkrafter och ett äventyr att åka med i.

När förtrollningen var bruten hade vi sett ett barnsligt lag bevisa att de blivit vuxna.

Spanien grinar inte längre.

Jag vet inte hur många analyser jag läst kring detta förlorarnas förlovade land, men de flesta har på det ena eller andra sättet nuddat vi två centrala begrepp i självbilden hos det spanska landslaget.

Fatalismo y victimismo. Ödestro och offerroll.

Spanien har aldrig åkt iväg till ett stort mästerskap utan att packa ner fotbollsskor, benskydd och ett fett lager färdiga förklaringar till det oundvikliga fiaskot.

Ödet har velat dem illa, domarna har velat dem illa, hela den onda världens alla tyskar, engelsmän och italienare har velat dem illa.

Fatalismo y victimismo.

I natt ser jag för andra gången på fem dagar en röd curva tända röda eldar, jag hör dem sjunga sitt ”A por ellos, o-ee” och sitt ”que viiiiva España” – och jag tar fram en penna och skriver till ett nytt nyckelord framför Spaniens fotbollslag:

Colectivismo. Kollektivism.

”Vill ha det för lagets skull”

Inför matchen läste jag en intervju med Cesc Fàbregas, den bäste bänkspelaren i detta EM. Han hade avgjort mot Italien, varit suverän i varje inhopp, men när han fick en fråga om Rysslandsmatchen sa han:

– Jag är inte ute efter att håva in en massa ära för egen del. Jag vill ha det för lagets skull, för Spaniens.

Floskler? Tomma slagord?

Såg ni matchen skulle ni inte fråga så dumt.

Cesc kom in efter 35 minuter, när David Villas lår gått sönder, men han visade exakt vad som finns i det här Spanien. Eller, om man vill, vad som saknats i Spanien förut.

Luis Aragonés lag spelade i Luis Aragonés otursfärg – gult – men de tog strupgrepp på Ryssland från minut ett.

Det första som hände var att Fernando Torres gjorde ett stopp-start-ryck mot Vasilij Berezutskij ute på vänsterkanten, och direkt fick vi se två saker. Dels att det fanns en halv kontinent att spela på bakom den å-så-offensiva vänsterbacken Zjirkov, dels att Ryssland gått igenom hela detta EM med två långsamma mittbackar.

Grekland avslöjade dem inte, inte Sverige eller Holland heller – men Spanien har gjort det två gånger om.

Det är ingen slump.

Ryssland är ett djupledsrusande lag som gillar att ha bollen. Spanien är världens mest bollvårdande lag, som gillar att söka instick bakom tröga backar.

Den första halvtimmen svor jag över Aragonés tjurighet, just eftersom ingen skickade in bollen på den där ytan där Zjirkov aldrig fanns.

Xavi ville vårda boll, Iniesta ville vårda boll, David Silva ville vårda boll, och ingen såg att Nando Torres och David Villa bara stod och väntade efter raka, snabba bollar.

Med Fàbregas på planen kom bollarna, och då var Ryssland ett slaget, slitet lag.

Andrej Arsjavin blev uppäten av Marcos Senna och rörde knappt bollen. Zjirkov blev hängande i halva offensiva räder, backlinjen blev straffad gång efter gång och efterhand smög Xavi högre och högre upp i planen och lät Senna sköta försvarsspelet själv. 

När målet väl kom sa det allt om hur matchen blivit.

Andrés Iniesta vände in mot Anjukov och slog in en passning i straffområdet.

Där fanns en, två, tre, fyra, fem spanjorer stormande på väg mot mål och en som överlappade Iniesta. 

Xavi stötte bollen i mål, och matchen var över.

1960 vann Sovjet EM efter att Spanien fått order av sin fascistregering att lämna walk over i kvarten, som en politisk markering mot kommunismen. 

Sprang rakt över Ryssland

Den här gången sprang Spanien rakt över ett nytt Ryssland, som inte orkade, kunde eller trodde.Spanien höll i boll, drog isär spelet, kontrollerade efter behag, och med tjugo minuter kvar bestämde sig Luis Aragonés för att nog var nog.

Det stod bara 1–0 när han gjorde sitt andra och tredje byte. Han gjorde det eftersom han visste att det inte skulle bli förlängning.

In kom Xabi Alonso och Daniel Güiza, en quarterback och en djupledsvessla. Ett perfekt par för en perfekt kontringsstöt.

Fyra minuter senare gjorde Güiza 2–0, och på vip-läktaren kastade sig prinsessan Letizia i kronprins Felipes famn. 

Det blev 3–0 till slut (David Silva), Spanien är i sin första stora final på 24 år.

Regnet fortsätter vräka över Wien, det luktar fukt och varm asfalt.

Och offren som förbannats av ödet har tagit slumpen i sina händer.

I fjol klottrade Cesc, Sergio Ramos, Puyol och några andra spanska stjärnor ett budskap på en banderoll i en reklamfilm. Budskapet löd ”Ser español ya no es una excusa, es una responsabilidad”. ”Att vara spansk är inte en ursäkt, det är ett ansvar”.

Jag har berättat den storyn en gång förut under EM, men eftersom sloganen under de senaste veckorna fyllts med innehåll känns det okej att upprepa den.

Särskilt som den handlar om ett lag som vevat samma, sorgliga berättelse i mer än 40 år. 

Den har handlat om förluster och förbannelser, och den har just makat på sig för att ge plats åt ett formidabelt fotbollslag. Ett formidabelt kollektiv.