Ett försök att ta en genväg som inte finns

FOTBOLL

Albanien gläfser som en ilsken underhund, som Sverige gjorde förr.

Men jag är inte rädd för Albanien.

Jag blir rädd om Sverige åker till Tirana med en fantasi i stället för ett fotbollslag.

Spetsigt regn över Stockholm, det lät som när man häller smågrus över ett parkettgolv.

Och landslaget blev repigt.

Anders Svensson var trasig, Christian Wilhelmsson gick sönder, resten halkade och Albanien kändes på alla sätt väldigt avlägset.

Tills jag tryckte på ett par knappar på datorn.

Då blev det otäckt tydligt alltihop.

Det som, enligt väderrapporterna på www, väntar Sverige på lördag är ett Tirana som kokar. 35 grader ska det vara. Molnfritt. Och hade ni sett bilderna från när Tifozat Kuq e Zi, de rödsvarta fansen, drar upp världens största landslagsflagga över läktaren – 3 500 kvadratmeter blodröd, glansig stolthet – så hade ni vetat att det inte är ett ställe dit man åker och tar lätt på uppgiften.

Lala har en poäng

När Altin Lala, den gamle Hannover-gneten, säger att Albanien har lättare för Sverige än för Malta så tar han i lite för att få fram sin poäng.

Men en poäng har han ju.

Albanien borta är en match dit europeiska storlag (och i kval är Sverige ett) åker och sliter i 60 minuter, gör ett sent mål och jublar åt tre tunga poäng.

Holland, ett lag med mycket individuell skicklighet, var här för ett år sen. De blev manglade, räddade av att Mike Riley dömde bort ett mål, och efteråt skrev de albanska tidningarna att ”vi förlorade mot en engelsk idiot”.

– Jag har inte en aning om hur vi lyckades ta tre poäng här, sa Edwin van der Sar.

Så nej. Jag tror inte att en otestad trebackslinje och flygande vingbackar är lösningen.

Jag tror att det mest är en lösning som är en injektion för spelarna. Något nytt, något spännande. Och det är väl självklart att de gillar tanken.

3–5–2 gör mittbackarna glada, för de får plats allihop. 3–5–2 gör innermittfältarna glada, för de får plats allihop. 3–5–2 påverkar inte någon enda spelares chanser negativt, eftersom alla ytterbackarna i laget lika gärna kan spela som vingbackar.

Men jag tror inte att uppspelen gynnas, eftersom jag har svårt att se kombinationen av passning från Mellberg-Hansson-Majstorovic mot mötande Linderoth-Daniel Andersson som nåt att hålla i handen när det stormar.

Ett par missar – sen har vi 5–3–2

Jag gillar ambitionen. Jag gillar insikten om att Sverige måste få in fler spelare i offensivt straffområde, att man behöver bli bättre på att skydda sig centralt och att fler offensiva spelare ger ett bättre passningsspel. Jag är övertygad om att ett svenskt landslag som vill utvecklas ska se till att hitta en form där en superkaraktär som Kim Källström kan få utlopp för all den där oförlösta, frustande kapaciteten.

Men finns det någon som tror att 3–5–2,

efter ett par missade uppspel och ett par chanser åt fel håll, inte kommer att vara väldigt likt sin ouppfostrade fegling till tvilling, den där 5–3–2?

Behrang Safari är en perfekt vingback, en sämre ytterback, och när Lagerbäck ringer in honom som Wilhelmsson-vikarie är det förstås ett tecken på att han är uppriktigt sugen på att testa sig in i VM-kvalet.

I går, på Stockholms stadion, sa förbundskaptenen att han inte kunde påminna sig någon svensk tränare som på allvar spelat trebackslinje med zon, om man nu inte räknar Bob Houghton i Öis i slutet av 80-talet. Han fyllde i med att berätta om hur han och Tommy Söderberg testade 4–3–3

i U21-landslaget, och hur det väckte och retade spelarna som inte var vana vid det.

Snacket om 3–5–2 retar nog mest mig, för att det är ett försök att hitta en genväg som

inte finns.

Vill vi nytt och stort handlar det om att få in ett nytt tänkande och nya fötter i det här laget.

Inte nya luckor i ett försvar som redan läcker.

Simon

Bank

simon.bank

@aftonbladet.se