Ska man tycka synd om divorna?

FOTBOLL

Sebastian Larsson är fånge i en frysbox och en medioker klubb. Markus Rosenberg får inte spela. Och Zlatan Ibrahimovic har så ont i knät att han får ont i hjärtat.

Ska vi tycka synd om miljonärsdivorna, tycker ni?

Det där var, som det heter, en teaser. Ett sätt att få er att läsa en rad till.

Egentligen handlar alltihop om en fråga jag velat ställa till Zlatan Ibrahimovic i ett par år. Efter alla frågor om trebackslinjer, ömmande knän, motståndare, tränare, ambitioner, vinster och förluster så hade jag velat fråga något så enkelt som det här:

– Är du lycklig?

När ni skakat av er den rodnande banaliteten kan vi gå vidare. Kan en kille med en kvarts miljard på banken, en snygg flickvän, söta barn, långa kontrakt, stora hus och alla världens bekräftelser vara något annat än nöjd och belåten?

Han såg olycklig ut

Tanken dök upp igen i går, när Zlatan Ibrahimovic satt och pratade om sitt skadade knä, om sex månaders skadehelvete, om hur det egentligen k ä n t s. Han berättade om hur han velat för mycket, att han spelat på sprutor och förvärrat skadan, men framför allt berättade han om hur det kändes att inte kunna vara med. För en gångs skull lät han lite känslosam.

– Det är jobbigt att gå vid sidan om, sa han. När man får en ny tränare vill man kunna visa vad man går för.

Och ja, han såg lite olycklig ut när han sa det. 

Sedan pratade Sebastian Larsson om hur det känts att sjunka ner i dyn med en klubb som är för dålig för honom, och han fick frågor om rollen som lätt undanskuffad i landslaget (han kommer nog att sitta på bänken imorgon igen, om mina ögon och öron är att lita på blir det 3–5–2). Själv stod jag och pratade med den å-så-sympatiske Markus Rosenberg, som om igen förklarade varför han alltid ser lite mer spattig ut i landslaget än vad han gör i Bremen. Det var prat om otrygghet, osäkerhet, skador. Problem.

För att förstå lite mer om förutsättningarna inför en ny säsong och ett nytt VM-kval, så här när vi är på väg till Albanien, gick jag hem och plockade fram en gammal undersökning om olyckliga fotbollsspelare.

I juli 2005 gjorde Gazzetta dello Sport och Eta Meta Research en enkät bland professionella spelare i Serie A, B och C. De undrade hur idolerna mådde, mitt i sina drömliv.

De mådde, visade det sig, inget vidare.

I Italien finns det psykologer som använder tävlingsfotboll som ett sätt att bota schizofrena eller deprimerade patienter. Behandlingsmetoden är en total succé, över femtio sådana terapi-lag har bildats de senaste tio åren.

Men det är värre med proffsen.

Sex av tio kände sig stressade och oroliga. De var nervösa, hade för stora krav på sig. Det var för mycket matcher, för lite tid med människorna som verkligen brydde sig om dem som annat än spelare. På frågan om deras arbete orsakade ångest svarade 64 procent ja.

De saknade, och det är lite rörande, ”äkta vänskap”.

Mest av allt är den där undersökningen en bekräftelse av det som Sven-Göran Eriksson sa om sina spelare i Lazio för tio år sen:

– De har lite dyrare bilar och lite snyggare tjejer, men annars är de bara vanliga killar som vill spela fotboll.

En vanlig dag med landslaget tävlar Andreas Isaksson och Kim Källström om vem som kan sparka en boll längst upp på en läktare, medan Zlatan Ibrahimovic bråkar med en skosponsor som sponsrar honom med miljoner och åter miljoner. 

Lek och allvar och allvarsam lek.

Det finns värre saker

När Cristiano Ronaldo eller Mitko Berbatov försöker grina sig bort från sina klubbar och vill framstå som offer eller slavar vill jag slå hudkrämen av deras bortskämda käftar, och skriva under på det Uli Hoeness sa om bäbisen Lukas Podolski i veckan:

– Det finns saker i världen som är värre än att vara en Bayern-spelare.

Det finns, ta mig fan, värre saker i världen än att vara en knäskadad Inter-spelare, en petad landslagsspelare eller att tvingas kvar i en iskall klubb i en andraliga. 

Men när vi pratar med unga, lyckade spelare inför en viktig VM-kvalmatch är det problem, depp och svårigheter vi pratar om.

Det kanske inte är så dumt att ta ledsna proffs på allvar, någon gång emellanåt.

FAKTA

De deppiga spelartyperna

Den tränarbittre

Du kommer inte överens med din tränare. Du känner dig illa behandlad. 

Typexempel:  Zlatko Zahovic, Slovenien, som sa till förbundskaptenen Srecko Katanex att ”Du är en kuk till tränare och du var en kuk som spelare. Jag kan köpa dig, ditt hus och din famlj”.

Den positionsledsne

Du spelas på en plats där du inte trivs, och kommer inte till din rätt.

Typexempel: Olof Mellberg, som var förvisad till ytterbacksplats under flera år i landslaget.

Den kontraktsbundne

Du tjänar två miljoner i veckan, men får inte byta till en större klubb. Du sitter i din lyxbil på väg till ditt lyxhus – och tycker att du behandlas som en slav.

Typexempel: Dimitar Berbatov, Cristiano Ronaldo.

Den pengabittre

Du tjänar bara en miljon i veckan. Du vill ha två.

Typexempel: Emmanuel Adebayor. Argumenterade för att om han skulle ersätta Thierry Henry så skulle han ha lika bra betalt som Thierry Henry.

Den bänkbuttre

Du hamnar på bänken. Du vill inte vara där.

Typexempel: Lukas Podolski. Briljant citat nyligen: ”Jag klagar inte. Jag är bara inte nöjd med situationen”.

Den deppige utbytte

Du blir utbytt. Du ville inte bli utbytt. 

Typexempel: Mido, som blev vansinnig när Hassan Shehata bytte ut honom i en match med Egypten. ”Han är en amatör, laget är amatörer, förbundet är amatörer” slog han fast.

Den medicinskt deprimerade

Du mår psykiskt dåligt, på riktigt.

Typexempel: Adriano, Patrice Loko.