”Trebackslinjens öde går hand i hand med Anderssons”

Bank: Olagerbäckskt

FOTBOLL

TIRANA. Albanien vrider sig i födslovärk, marknad och demokrati ska ut och på gatorna ekar historien mellan mercor och märkeskläder.

Albanien vill framåt, Sverige också.

Det är revolution på gång, Röde Roland går längst fram med en fana det står 3-5-2 på.

Jag har tvättat min hals, tagit på finaste skjortan.

Men går inte i ledet.

När Daniel Andersson spelade med Bari uppe i Norditalien hände det att motståndarna tog i för att psyka sina fattiga kusiner.

Vad de sa?

– Jävla albaner.

Som romarna skriker åt zigenare, som napolitanarna skälls för nordafrikaner så blev Bari albaner. Det var något fult, en förolämpning.

Fattigt, skitigt, kommunistiskt, efterblivet, albanskt. Men här sitter jag och lyssnar till Daniel Andersson i ett trettigradigt Tirana som bytt ansikte.

Enver Hoxha finns inte längre, hans slutna kommunism är död, begraven under otidsenliga monument vid åttafiliga avenyer. Fattigdomen lever, men har fått hosta. 2008 kör albanerna bil, öppnar sig, letar vänner. 

Vi läser Kosovo-klotter på väggarna vid Qemal Stafa-stadion, dricker coca-cola och kisar i elljuset på en nedgången östarena. 

Lyssnar vi noga hör vi ljudet av ett land som växer.

Lyssnar vi lite mindre noga hörs bara ljudet av en svensk revolution.

Landslaget klampar in med 3-5-2, det är ett steg som är så stort att det är svårt att ta in. För en månad sen hade jag hellre satsat pengar på att Lars Lagerbäck blev påkommen med Kate Moss än att han gick in i ett VM-kval med trebackslinje.

Jag tycker det är galenskap

Allt utom att det låter så löjligt olagerbäckskt talar för att det blir så. Träningarna, Behrang Safaris inhopp, signalerna till spelarna. Allt. Han förändrar inte försiktigt, med ett mer dynamiskt mittfält

(4-4-2 med Kim Källström till vänster), han satsar vilt.

Jag tycker att det är galenskap, så jag försöker hitta ett sätt att förstå.

Är det ett sätt att lösa Kim-problemet? Ett sätt att skydda sig mot en modern fotboll som blivit så skicklig att den skadar Sverige även centralt? Ett uttryck för en vilja att komma fram med fler spelare?

Förmodligen alltihop.

Men Lagerbäck har alltid coachat för att vinna matcher. Den här gången får jag en känsla av att han coachar för att vinna framtiden.

Och han gör det nog inte ens för sig själv.

Lagerbäck har två år kvar på kontraktet, det är Roland Andersson som sålt in en revolution. Häromdagen frågade jag Laul om han trodde att Lagerbäck hade någon tanke på sitt eftermäle, hur han skulle uppfattas när han lämnat sin post. Vi var överens om att han struntade i vilket. 

Nu är jag inte säker.

En lyckad revolution öppnar dörren

Vår förbundskapten har en psykotisk integritet, han gör aldrig något han inte tror på. Däremot kanske han unnar sig att chansa, nu när han inte längre har ett jobb att förlora. Han kommer att jobba till 2010, oavsett vilket.

Och vad kan han vinna?

Ett genomfört systemskifte, en tacksam publik, nyfikna spelare, hyllningar för sitt… eh… mod. 

Trebackslinjens öde går hand i hand med Roland Anderssons, en lyckad revolution är en öppen dörr till kaptensjobbet om två år.

Själv vill jag mest att vi tar oss till VM, och jag tror inte att vi kommer dit med ett system som kräver så mycket av så begränsade spelare. 

Sverige är världens bästa kvallag, tack vare noggrannhet, hög lägstanivå och trygghet. Nu vädras det där ut, istället ska vi lita på att Daniel Majstorovic inte passar fel.

Albanien är inte Argentina, men de vet hur man spelar kontrollerad kontringsfotboll. Det kokar här inne, fräser under en helveteshet sol och ett folk som brinner. 

Sverige ska ju vinna, inget snack om det. Vi har erfarenheten, fysiken och Zlatan Ibrahimovic.

I vanliga fall hade jag trott på en sen men säker seger. Med tre backar kan det lika gärna bli 4–0 till Sverige som 2–1 till Albanien.

Spännande, intressant, osäkert. Olagerbäckskt.

I en natt som är en ljummen smekning mot huden, på en uteservering med albansk fisk och grönsaker från himlen, tänker jag på vad Danmarks vicekapten Peter Bonde sa i veckan, att VM-kvalet var Morten Olsen-generationens sista chans att ”återfå folkets sympati”.

Kanske är det, paradoxalt nog, samma sak för oss. Danmark står utanför mästerskapen och längtar in, folket efterlyser cynism och resultat. Det cyniska Sverige står inne i värmen och vill ännu mer.

Anfallsspel, nyheter, spänning, mod, friskt humör, kantspel, 3–5-2, framtid.

Jo. Gärna.

Men själv vill jag mest komma härifrån med tre poäng.