Tänk om det inte blir något alls?

FOTBOLL

KALMAR. Cupen är klar, välkommen till dagen efter.

I Göteborg flinar Blåvitt.

I Kalmar blåser Nanne Bergstrand igång årets viktigaste träning.

Precis i slutet av halvtidspausen, just som det börjat blåsa riktigt mordiskt från sundet, dånade ett göteborgskt idiom ut över Fredriksskans.

För en gångs skull var det inte Pontus Wernblooms:

– Å min gud det gör så ont, att nånting nära kan va’ så långt bort …

Håkan Hellström.

Gosse, han visste vad han snackade om.

Efter 120 minuter och tio straffar kan Kalmar FF trycka upp t-shirts med det trycket, de kan nynna det och tatuera in det.

Ett dygn efter att de hade hela världen i handen – cupen, serien, Uefa-cupen – står de där med den otäcka tanken att … tänk om, tänk om det inte blir någonting av den här säsongen? Tänk om det blir Bayer Leverkusen 2002 av alltihop.

På en vit tavla utanför omklädningsrummet står KFF:s program skrivet i rött och grönt: Tors Feyenoord–A 19.00, Fre 14.30, Lör lediga, Sön A–Göteborg 15.00, Mån 15.30.

Inte psykologin som fällde KFF

I går kväll åt laget middag ihop, i dag på träningen ska KFF hitta upp på rätt väg igen, den med flöde och säkerhet och raka ryggar. 

Lyckas de har en av de bästa veckorna i sina fotbollsliv framför sig. Misslyckas de så är det här rena rama mardrömmen: Helsingborg (borta), Elfsborg (hemma), Feyenoord (hemma, typ).

– Det där är Nannes expertisområde, sa Viktor Elm, inte­ det minsta orolig för psykologin i det hela.

Och det var inte psykologin som fällde KFF i går heller.

Det blir ju alltid så här när de möter Blåvitt.

– Tungviktsmöte, som Niclas Alexandersson sa.

Det blir kamp, slagsmål, ryckigt, långbollar, ännu mer kamp, tjurigt och ett lite för högt tempo (och i går: långt gräs) som ingen riktigt klarar av. Blåvitt är överlägset i Sverige på att spela primitivt.

Det dröjde fem minuter av cupfinalen innan jag såg att det var en IFK-match igen, att den såg ut precis på det sättet.

Pontus Wernbloom flyttade ner djupt på mittfältet för att vara barnvakt åt Viktor Elm och hans vänstra fot. Tobias Hysén och Robin Söder sprang sig blinda längst fram, lika mycket för att förstöra defensivt som för att störa offensivt. Och Niclas Alexandersson har inte värderat en situation fel sedan en träningsmatch 2002 (dottern hade halsfluss, Frida var sur, han hade fått en boll i ansiktet, såg suddigt och missade markering på ett inkast).

IFK Göteborg var, helt enkelt, IFK Göteborg.

Kalmar FF har spelat tjugo tävlingsmatcher i år utan­ att stressa. De har varit trygga i sitt spel, varierat rakt och långt med ett finurligt och fint passningsspel. Men mot IFK blir det alltid hets.

Och lagen hetsade, det ska sägas, precis lika bra.

Wernbloom ägde mittfältet långa perioder, han har blivit bättre som spelare av att vara anfallare ett tag – ”nu vill jag ha bolljäveln hela jävla tiden” förklarar han – och hittade rätt både i det fysiska spelet och i passningsspelet. Kalmar var som bäst när Rasmus Elm klev in i planen och hittade kombinationer, han och Adam Johansson tog ut varandra ute på kanten.

Ny sorts vinnarkultur i IFK

I andra var KFF bäst. Fotbollsmaken Jocke Lantz hade två bra lägen, de hittade lite rytm i anfallsspelet och tryckte tillbaka Blåvitt.

Men det blev förlängning, till slut spelade Kalmar utan både lill-Elm och Ingelsten och då fanns inte mycket till offensivt hot kvar.

Jo, de träffade förstås stolpen (Viktor Elm) och Kim Christensen (David Elm) ändå, men de orkade inte riktigt med att spela Hawaii-fotboll. 

När Peter Fröjdfeldt blåste för straffläggning kändes det logiskt. 

Och blåvitt.

När IFK kör straffar på träning vill spelarna knappt slå dem, eftersom Kim Christensen räddar alla. Han är marginellt bättre än Lars-Åke Lagrell i luftspelet, men hans reflexer är suveräna.

IFK slog perfekta straffar, Wastå gick åt fel håll på alla. Kalmar inledde med Henrik Rydström och Lasse Johansson. Hade de kunnat hade de skickat fram Billy Lansdowne, Johny Erlandsson och Kjell Nyberg att ta de tre sista.

Det hade förmodligen gått bättre, för till slut fick Christensen grepp om en straff, som råkade bli Marcus Lindbergs.

Guldet kom hem till Göteborg, IFK Göteborgs småkillar tog sin tredje titel (SM, supercup, cup) på mindre än ett år. En ny sorts vinnarkultur är på väg att flytta in på Kamratgården igen.

Vad som är på väg att flytta in i Kalmar FF:s omklädningsrum avgör de själva.

De har två dagar på sig.