Trött höstkväll – men vilken fenomenal uppvisning i läktarkultur

FOTBOLL

Passionerat, starkt, unikt, kraftfullt och – alldeles särskilt detta – uthålligt.

Djurgården och AIK borde tittat mot sina läktare i går.

De kunde lärt sig en del om vad de borde vara.

Jo, jag läste om de 70 omhändertagna. Jag såg helikoptrarna, polishästarna, kravallutrustningen, de höga näten framför ståplats, de bengaliska eldarna (som om Bradford aldrig funnits), och jag gör mig inga illusioner om att problemen är väck.

Men ändå: Vilken fenomenal uppvisning i läktarkultur, i ambition och kondition vi fick oss denna trötta höstkväll i Solna.

Stockholm rodnar för fullt. Och det är inte bara lövträden. Det är en huvudstad som skäms över att den inte har mer än femte-, sjätte- och tiondeplatser att visa upp.

Det är illa skötta arenafrågor, huliganproblematik, palatskupper och – framför allt – en viss sorts hyperventilerad ångest som bara finns i Stockholm.

Det är ju så, att så länge som klubbar som Djurgården och – framför allt – AIK köper bilden av sig själva som självklara guldlag som måste vinna varenda-jävla-match så kommer de att ha problem med att ha uthållighet och långsiktig intelligens.

Herregud, AIK har vunnit två SM-guld på 70 år. Djurgården har tre på 40 år. Bara det borde göra att man kan arbeta med en viss ödmjukhet och tona ner den värsta hetsen.

Rikard Norling var glad i går, tacksam över att Norra stå i 90 minuter plus stopptid levde upp till den där banderollen de vecklade ut före matchstart: ståplats kärlek dör aldrig.

De bara körde på.

– Det betyder så oerhört mycket. Hylla dem för det, sa Norling.

Inga problem. Det är inte många klubbar i världen som, mitt i en fiaskosäsong, kan spela mittenmatch i den sorts atmosfär som AIK och Djurgården gjorde i går.

Och AIK? Ingen vet

Nu står Dif med tio kontrakt som går ut under 2009. Ingen vet vem som ska leda klubben, revolutioner utförs av anställda och fans som tagit på sig väldigt stora hattar utan att vilja/våga/kunna berätta varför.

Och AIK? Inget vet, men Rikard Norling är knappast mannen som leder AIK efter nyår. 

Hur som helst – när tvillingklubbarna bestämt vad de vill måste de våga stå för sina val, hela jävla vägen. I 90 minuter, genom en svag försäsong, förbi transferfönster och genom svackor. 

Inte för att kaos och hets inte är underhållande, utan för att det leder till 70 år till av guldbrist.

Och annars, då? Derbyt?

Som de säger i England: En match med två halvor.

Djurgården spelade, eller sprang, en första halvlek som var en av de bästa de spelat, eller sprungit, i år.

De satte en hysterisk, hög press på AIK:s backlinje och tog med sig samma löpande och rörlighet in i sitt offensiva passningsspel.

Den aggressiviteten gav dem matchen.

Eller, mest av allt gav den AIK:s backlinje existentiell ångest.

Markus Jonsson sköt Walid Atta i häcken, och Johan Oremo – hysteriskt bra före paus – kunde rulla in 1–0. Det var en rätt representativ sekvens. Herregud, AIK:s kommunikation hade inte varit sämre om de haft Mahmud Abbas och Shimon Peres i backlinjen.

Så såg första 35 minuterna ut. Med Dif som hälften Ajax och hälften greyhounds och AIK som hälften neuros och hälften Papphammar. Nils-Eric Johansson, han som värvades för sina lugna fina uppspel, måste gjort sitt livs sämsta halvlek.

Özkan pumpade in syre

Dif spelade med Prince Ikpe Ekong som städgumma i ett 4-2-3-1 där Mattias Jonson och Jones Kusi Asare styrde balansen. AIK var tvungna att på något sätt komma igenom deras första press, och de valde klokt nog bort att slå långt (de hade fått svårt att vinna andraboll mot kung Prince). Istället var det lille fine Gabriel Özkan som gick ner och hjälpte till. Han är så fantastiskt talangfull och mjuk i fötterna att jag varje kväll ber en bön att hans ben ska hålla.

Özkan pumpade in syre i AIK. Lugn, metod.

Inte så att de blev särskilt bra, men de såg i alla fall ut som ett fotbollslag efter paus. De kvitterade övertaget på mittfältet, och sista 25 gick de över till en mer dynamisk 4-4-2 med Daniel Mendes bredvid Iván Óbolo längst fram.

Norra stå mässade på. AIK orkade fortsätta, på ett faktiskt rätt systematiskt sätt. När kvitteringen kom, på ett pinsamt sätt för Dif (nio man på rätt sida, en långboll, ett räknefel och ett friläge för Saihou Jagne), var det inte särskilt rättvist men inte särskilt ologiskt heller.

Det var AIK:s fjärde raka oavgjorda derby.

– Alla AIK:are förtjänade det här, sa Norling.

– Vi ska vara stôlta över vad vi presterar i dag, sa Siggi Jónsson.

Medan 22 312 gick hemåt från ytterligare en match i den allsvenska mittensörjan.