Målen som fick en snäll pojk att sparka in reklamskyltar

FOTBOLL

KALMAR. Speakern på Fredriksskans såg till att instruera publiken före avspark:

– Jo, vi ska ha ett sånt där tifo, men lämna tebaks flaggerna efteråt. Vi ska använda dom igen.

Jo.

Kalmar FF har ju ett mästartifo att ordna framöver.

När sparkarna sparkats och nickarna nickats och Andreas Augustsson visats ut försökte Magnus Haglund göra det enda han kunde göra:

Han började spela nästa match redan på presskonferensen.

– Över hela matchen gör vi en bra prestation, sa unge Haglund, och la till att det var skönt att spelarna visat att de klarar sig utan Anders Svensson och Stefan Ishizaki.

Metoden var lättläst, om Elfsborg ska ha en chans att ta strid om SM-guldet måste ju spelarna tro på ett liv utan lagets två bästa spelare.

Två problem, bara.

Det första: Att det inte var sant.

Det andra: Att Nanne Bergstrand satt bredvid.

– Magnus är en väldigt bra motivationstränare. Han försöker sprida sitt budskap genom medierna, sa Nanne.

Nio, tio, Psykologisk Knockout. Det var så smart, så kvickt, så taktiskt rätt, så fult och elakt.

Eller, om vi ska göra det enkelt för oss: Så likt själva matchen.

Bergstrand gav allsvenske debutanten Erik Israelsson chansen från start, men annars blev det den sorts match det skulle bli.

Elfsborg visade sitt drag efter 30 sekunder. En lång, rak boll bakom Marcus Lindberg för Lasse Nilsson att springa på.

Klassmål från klasspelare

Haglunds plan var att flytta runt KFF:s mittbackar och använda Nilssons fart, samtidigt som han ville undvika riskerna med för mycket spel genom det mittfält som just förlorat seriens bäste passningsspelare.

Men Lasse Nilsson sprang på allt – och därigenom på ingenting – och när det raka spelet inte varierades blev det bara hafsigt.

Ändå ägde Elfsborg matchen.

Daniel Mobaeck sköt i ribban, Denni Avdic testade Petter Wastå med en fin nick.

Kalmar hängde mest med, de hade för få begåvade fötter för att lugna ner, vårda, eller ens hitta ett vettigt kontringsspel. Till och med en spelare som Emin Nouri, som älskar att leta spellösningar, valde konsekvent de enklaste lösningarna.

Det var, helt enkelt en skitmatch. En fysisk, slarvig skitmatch till seriefinal som letade efter något slags kvalité, vilken som helst, som kunde lyfta den.

Den letade efter Anders Svenssons vrickpassningar, Stefan Ishizakis inlägg, Rasmus Elms klokskap, Patrik Ingelstens kvicka fötter.

Den fick Viktor Elm.

Efter Elfsborgs bästa period i matchen fick Kalmar frispark och en chans att flytta upp folk. Henrik Rydström sög åt sig andrabollen och vågade vara konstruktiv, en Ingelsten-passning senare hade Viktor Elm skickat bollen i mål från 20 meter.

Ett klassmål av en klasspelare.

KFF kunde sålt Mellan-Elm som de sålde Arí, men den här gången lät de bli. Det går inte att ersätta en som gör två spelares jobb samtidigt. Viktor har sina begränsningar – farten, framför allt – men i den här serien är han en superstjärna.

När två lite darriga lag möttes var han den stora, trygga axeln det ena laget kunde luta sig mot.

Elfsborg hade ingen sån.

Det är därför de behöver glasögon och kikare för att få syn på sin guldchans i dag. Elfsborg kommer att må dåligt av känslan att de inte riktigt klarade att lösa sina problem, medan Kalmar växer av vetskapen att de gjorde just det.

Som i första halvlek – när Arthur Sorin gick sönder kom Bagarn Rosengren in från frysboxens kallaste hörn och inledde med att (som vilsen ytterback) göra en klockren mittbackslöpning och stoppa Lasse Nilsson.

Ett lag växer av sådant.

Om några veckor guldfirar Kalmar

Både KFF och Elfsborg försöke hitta ett lugnare, mer metodiskt spel efter paus. Magnus Haglund lät Emir Bajrami vandra inåt. Nanne Bergstrand bytte, modigt och lite galet, in Lasse Johansson och Abiola Dauda (nästa års Ingelsten) och flyttade ner Patrik Ingelsten (detta års Ingelsten) på en kant.

Kvarten som följde är en av de bästa KFF spelat i år.

Ingelsten gjorde ett kanonjobb, Viktor Elm fick fler fötter att spela till och?… Elfsborg hängde inte med.

Under just den kvarten tror jag att boråsarna kände att de, med skador och allt, inte är Sveriges bästa fotbollslag 2008.

Det var bara logiskt att Viktor Elm böjde in en dröm-frispark till slut. Det var den sorts frispark som får en snäll, timid pojk från Broakulla att sparka in reklamskyltar.

Elfsborg fick 2–1, och de skrek på straffar från ojämne Martin Ingvarsson. Men de ska inte skrika så högt. Så självklart var det inte.

Boråsarna hade ingen Viktor Elm, och inte ens när de kastade in all sin fart (Sjöhage, Berglund, Keene, Nilsson) hade de någon som sprang smartare än Ingelsten.

Mot slutet växelsjöng läktarna på Fredriksskans. Sittplats, ståplats, allihop.

Det är, om ni inte vet, Kalmars motsvarighet till om Malmös eller AIK:s fans skulle riva arenan, elda upp den och snorta i sig askan som blev över.

Guldextas på småländska.

På torsdag ska de slå ut Feyenoord ur Uefacupen, ett par veckor senare åker jag hit för att se dem fira sitt allra första SM-guld.

Om de nu bara får tillbaka flaggorna i tid.