Del Piero hyllades – på Bernabéu

Det sanslösa med Del Piero är att han kombinerar sin genialitet med en lojalitet och ödmjukhet som är ännu större.

FOTBOLL

Fysikern har sitt Nobelpris, skådespelaren sin Oscarstatyett.

En stor fotbollsspelare?

Han går av Santiago Bernabéu till stående ovationer.

Jag har varit med om det en gång förut, det där magiska ögonblicket när hela Bernabéu, tiotusentals fanatiska madrileños, ställer sig upp för att applådera en övermakt.

Trots att det gör ont, trots att de mår dåligt – för att det gör dem till bättre människor.

För tre år sen satt jag i Madrid när en magisk Ronaldinho fick applåder.

Det största med det var att han spelade för Barcelona.

Perfekt bortamatch

Det största med Alessandro Del Piero i går var … att han är Alessandro Del Piero.

Han är alltjämt Pinturicchio, Alex, Den gamla damens allra vackraste kavaljer.

– Jag visste att kännarna på Bernabéu skulle hylla honom, sa Claudio Ranieri efteråt, och jag beundrar honom för den kunskapen.

Den här tiden av året, under de sista omgångarna av gruppspelet, brukar det bli tydligt vilka lag som inte har det som krävs för att gå hela vägen.

Bayern München kom till Florens och tog poäng, men de plågas av bristen på kreativitet i mitten och är för beroende av Ribérys geni. Inter saknar farten man måste ha för att vinna täta matcher. Arsenal har ingen målvakt (fast Fabianski kanske kan bli en), ingen elak mittback och ingen Diarra på mittfältet.

Mitt i allt detta kom så Juventus till Madrid och spelade en perfekt europeisk bortamatch.

Ranieri kunde förstås fått precis samma problem som Klinsmann, han skickade ut Sissoko och Tiago som mittfältsgeneraler och det är kanske inget av Champions Leagues allra mest strategiska mittfält. Men allt Ranieri gjorde var frågor till Real Madrid.

Om vi lägger backlinjen högt – hotar ni oss med djupledsspel då?

Om vi packar vårt centrala mittfält – kommer ni ändå att försöka promenera igenom oss just där?

Om vi inte bjuder på något – är ni smarta nog för att lösa det?

Och Real Madrid svarade fel på precis allt. De rullade runt bollen i sitt allra omständligaste anfallsspel, och trots att de har världens kanske bäste spelare när det gäller att skära sönder försvar med djupledsstick (Guti) så var det ingen som stack iväg bakom backlinjen.

Efter en kvart fick Guti för sig att det var en bra idé att lalla rakt in i det där min-

fältet till centralt mittfält, och omringad av fem–sex juventini blev han förstås av med bollen.

Alex Del Piero tog bollen, chansen och matchen.

Från 22–23 meter prickade han in 1–0 med vänsterfoten, och de flesta vuxna män har större problem än så när de ska träffa munnen med tandborsten. En timme senare fick han en gratischans av Iker Casillas , som ställde en frisparksmur i fel stadsdel. Del Piero missar inte såna chanser.

Och det otroliga är ju inte frisparkarna eller de fina målen. Det sanslösa med Del Piero är att han kombinerar sin genialitet med en lojalitet och ödmjukhet som är ännu större. I går slet han lika mycket defensivt som (den mycket imponerande högerbacken) Olof Mellberg och gänget. Det var därför han fick applåder, för att hela publiken känner igen en man som älskar sporten lika mycket som den gör.

Före matchen pratade jag med en kollega på en av Turin-tidningarna, och vi pratade länge om Del Piero. Om bråket mellan honom och Ranieri, om den påtvingade fredsförklaringen, om hans ofantliga makt i Juventus (sedan Moggi försvann är han mäktigast av alla).

– Del Piero har allt, ändå lever han som en munk. Han är miljonär, men han är så medveten om allt. Han äter tre kvarts matsked olivolja om dagen, max, för kolesterolets skull. Och han dricker ett glas fint Barolo-vin i veckan, men inte mer.

En kombo av Henke & Totti

Alex är kombinationen av Henrik Larssons självuppoffrande intelligens och Francesco Tottis briljans. Han fostrades i draget bakom måljägare som Vialli och Ravanelli, men han lärde sig mycket mer. Han har varit indragen i dopningshärvor och calciopoli, dragits ner i Serie B och beskyllts för att ha gett bort ett EM-guld (2000, han missade två frilägen i finalen)

– men han har alltid behållit sin elegans,

sin stil, sin milda blick och sina fantastiska, tänkande fötter.

I går ställde sig Bernabéu upp och applåderade honom.

Det gjorde de alldeles, alldeles rätt i.