Det är möjligt att han är världens bäste

FOTBOLL

NICE. Han sköt som Ronaldo, spelade som Kaká, och pratade som ingen annan.

Zlatan Ibrahimovic vill bli världens bäste.

Det är mycket möjligt att han redan är det.

La Favorita i Palermo – eller ”Palemmo” som de säger på gatorna – är en arena med dubbla ansikten. De höga bergen, mörkret, hemmapubliken, eldarna runt omkring?… det är en skrämmande värld – men också en av de vackraste som finns, för den som bottnar.

Zlatan Ibrahimovic bottnade inte i går.

Han svävade, en och en halv mil över alltihop.

Vi ska vara försiktiga med våra ord och överord, men jag tror faktiskt aldrig jag har sett honom vara så överlägsen, så totalt omnipotent någon enda gång tidigare i Serie A.

Cristiano Ronaldo ska förstås ha Guldbollen, det är inget snack om den saken. Leo Messi har också matcher när han är precis så här lekfullt hemma på en egen nivå, och han har det än så länge oftare än Zlatan.

Glad redan före matchen

Men det är kvällar och dagar som den här som gör att Zlatan inte bara kan utan ska ha målet att bli bäst i världen. Allra bäst. ”Top, top, top of the top” som han sa till l’Équipe i den där alldeles fantastiska, sympatiska intervjun.

Jag blev glad redan före matchen.

Av intervjun, och av att José Mourinho gav Inters anfallsspel chansen. Han gav Zlatan en lekkamrat i trädgårdsmästaren Julio Cruz, och jag tycker mer om den modellen.

När Inters 4-3-3 verkligen klickar får de ett flödande anfallsspel med Maicon som pendeltåg på kanten – men när det går fel blir Ibrahimovic bara ett fyrtorn som står och blinkar längst fram, i väntan på skepp som aldrig når dit.

Med Cruz bredvid sig kan han, ironiskt nog, röra sig mer fritt. I går rörde han sig som Thierry Henry, mötte boll djupt på en kant och kastade sig fram mot livrädda backar.

Han hade farten, fantasin, fysiken, frenesin, precis allting.

Och, dessutom: Den raka ryggen, moralen, glädjen. Han tog långa, defensiva löpningar, var spelbar i varje anfall. Han var aldrig i närheten av den där negativa energin som slukar honom emellanåt.

Före paus ledde det ingenstans, Palermos tidiga försvarsspel var perfekt – Fábio Simplicio var makalös i sitt defensiva arbete – och Inter hade för lite mittfältskreativitet för att hitta igenom.

Den sortens matcher, på den sortens arenor, mot den sortens lag kan bli som kramp och träningsvärk för ett lag som är strukturerat som Inters.

Men är man världens bäste tillåter man inte det.

Bar Inter som en stolt pappa

Och Zlatan Ibrahimovic behövde alltså bara 20 sekunder av andra halvlek på sig för att leka bort krampen.

1–0 var ett fruktansvärt skott, en skruvad torped som Cristiano Ronaldo hade varit stolt över. 2–0 var ett rapp över skinkorna på ett slarvigt Palermo. I 124 kilometer i timmen. Zlatan har tränat frisparkar det sista. 

Gamle Jimmy Fontana bytte till sig Zlatans tröja efteråt, jag förstår honom. Och när Mister Ballardini lommade av planen såg han ovanligt snäll ut. Jag vet inte om det berodde på att han kan få sparken eller på att han saknade sina solglasögon.

Vill man vara världens bäste spelare ska man bära sitt lag såna här kvällar, på det här sättet. Världens bäste ska avgöra toppmatcherna och landskamperna och finnas där när han behövs i vardagen.

Zlatan Ibrahimovic såg i går ut precis som en sådan spelare. Han bar sitt Inter som en stolt pappa bär sin ettåring.

Som de stora gör, ibland. Som de största gör lite oftare.