Rom drog sig samman

FOTBOLL

Från Rom till Rhône samma tröst – att det alltid kommer en ny chans.

Och då ska man göra som Júlio Baptista.

Eller vara som Kim Källström.

I lördags satt Luciano Spalletti ute i pressrummet på Trigoria. Romas juniorlag hade slagit Lazios med 1–0, men

Spallettis bekymrade ögonbryn vägde mer än vanligt där de hängde och ramade in hans hundvalpsögon.

– Här i Rom, sa Spalletti, här känns det som att du går in på planen som bärare åt en massa människor som lämnatsina hjärtan i dina händer.

Så tungt väger ansvaret i det här derbyt. I vanliga fall. Men senast Roma mötte Lazio, i mars, hade de 27 poängs försprång och jagade guld. Då är det lätt att spela.

Den här gången låg Roma 14 poäng efter, så djupt i brygga att de kunde se sin egen rygg.

Förlust var inte ett alternativ.

Och eftersom hela Rom vibrerade av denna vetskap – att Roma m å s t e vinna – så vann förstås Roma.

Derbylogik.

Ett gäng Lazio-ultrás rök ihop med polisen utanför Olimpico, åtta greps, men det var ändå ett ganska vänligt derby. Romas curva sud vecklade ut två banderoller under matchen, den ena hedrade Simone, ett 13-årig Roma-fan som klämdes till döds under ett fallande träd i ett oväder för två veckor sen. Den andra banderollen hedrade Gabriele Sandri – Lazio-supportern som sköts av polis för ett år sedan.

Hela Rom drog sig samman, gult och blått smälte samman i ett sista andetag före explosionen.

Och det blev verkligen en explosion.

Kanske inte så välspelat, men modigt. Delio Rossi tummade inte på sin Zarate-Pandev-Rocchi-kedja. Spalletti vågade spela med Júlio Baptista som trequartista bakom Vucinic och Totti.

Och Lazio gjorde det bäst.

De hittade ett offensivt kombinationsspel, ofta genom den fenomenale Zarate, och testade Romas backar rejält.

Roma fick en chans

Roma?

Det fanns ett drag av otålighet över dem. De Rossi eller Totti gick djupt och hämtade boll, och letade hela tiden långa perfekta bollar. De hade brått, men det gick ändå inte särskilt snabbt. Panucci och Baptista hittade ett par spelvändningar i sidled, men det var samma sak där – de spelade långt utan att vinna särskilt mycket på det. Och när Vucinic fick första halvleks bästa chans (nick på ett inlägg från Panucci) visade Carrizo att Lazio äntligen har en bra målvakt igen.

Så såg matchen ut. Offensiv, intensiv, men inte särskilt spetsig. Zarate har dribblat bäst och skjutit mest på mål i hela Serie A i höst, men hur mycket han än arbetade i går så hittade han inte fram.

Till slut avgjordes derbyt av sin predestinerade logik – att ett lag var tvunget att vinna, medan det andra bara behövde göra ett hederligt arbete.

Roma vann.

Lazio förlorade med hedern i behåll.

Och det var, förstås, den mest kritiserade av alla som avgjorde. Júlio Baptista är en skicklig fotbollsspelare, men han har inte visat det sedan han lämnade Sevilla. Men igår fick han chansen som Taddei skulle haft, han fick spela och han fick spela i sin favoritroll bakom två anfallare.

I 49 minuter var han usel.

I den 50:e gjorde han mål.

Nickskarven på Francesco Tottis inlägg var perfekt, och efter den satte han inte en fot fel.

Roma vann med 1–0, och medan ”Grazie Roma” ekade genom betong och själ och Mister Spalletti gick runt och lämnade tillbaka alla Roms rödgula hjärtan sjönk Daniele De Rossi ner på knä och tillägnade den avlidne president Sensi segern.

Roma fick en chans och tog den. Och i Rhône gjorde en svensk mittfältare precis samma sak.

Säsongens viktigaste match

Det har skett helt i skuggan, men de senaste veckorna har Kim Källström svarat för en enastående prestation.

Han har suttit på sin bänk länge, bakom ett helt rövarband fenomenala mittfältare. När Claude Puel skickat in honom så har det varit på märkliga, ovana positioner. Vänsterback, offensiv kantspelare, allt möjligt utom på hans rätta plats.

Det har, kort sagt, varit väldigt enkelt att tycka att Kim borde se sig om efter ett nytt jobb.

I stället har han hållit käft. Slitit på. Till och med när OL varit uselt (som mot Metz i cupen) så har han gjort sitt jobb på ett bra sätt.

I går, mot Bordeaux, fick han Jean II Makouns plats i startelvan.

En ny chans.

90 minuter senare hade Kim Källström avgjort säsongens viktigaste match.

Det sa en del om hans vänsterfot – men mycket mer om vilken sorts huvud det är som styr den.