Han fick San Siro att explodera

sparkade rätt Zlatan Ibrahimovic hyllas för sin insats i derby d’Italia. ”Ibra” missade två jättelägen – men hans tredje snedspark träffade helt rätt och Muntari kunde peta in segermålet. FOTO: BILDBYRÅN
sparkade rätt Zlatan Ibrahimovic hyllas för sin insats i derby d’Italia. ”Ibra” missade två jättelägen – men hans tredje snedspark träffade helt rätt och Muntari kunde peta in segermålet. FOTO: BILDBYRÅN
FOTBOLL

MILANO. Vill ni veta vad som gjorde att Inter i dag kan stå på toppen av världen och titta ner?

Hundra små detaljer.

Och en stor, svensk, som heter Ibrahimovic.

José Mourinho ser trött ut. Sliten. Det är en timma efter slutsignal, han sitter i San Siros pressrum i sin ljusblå skjorta och är upptagen med att rada upp sanningar.

– Juve är ett lätt lag att förstå, men ett svårt lag att möta.

Jo. Sant.

– Om vi hade spelat med Ibra som enda referenspunkt i anfallsspelet hade vi fått det svårt.

Alldeles riktigt.

– Det vore orättvist av mig att nämna ett enda namn i dag, för alla spelare var bra.

Och det är här vi tycker olika. Jag ska återkomma till det.

Derbyt delar städer och familjer

Först ska vi skrapa upp resterna av en match som delar städer och familjer med rakblad. 14 miljoner juventini och åtta miljoner interisti såg den med själen ut och in, tå mot tå. San Siro gungade så att jag ett tag var uppriktigt rädd att Moratti skulle tvingas bygga ett nytt stadion tidigare än han tänkt.

Betydelsen marinerade Milano före matchen.

Det regnade ölflaskor oAch luktade tungt rostade kastanjer utanför, när vi kom in sa Curva Nord välkommen med sin historieskrivning på två stora banderoller:

Cent’anni di storia …

… di serie B non ho memoria!

Hundra år, inget Serie B.

Curva Sud svarade med att svära trohet: ”Fino alla fine, forza Juventus!” och så var matchen i gång.

Mourinho spelade ut ett par överraskningar. Adriano, Appiano Gentiles enfant terrible, var inte bara i landet och Lombardiet – han fick spela från start. Och Materazzi gick in bredvid Walter Samuel, för första gången för säsongen. I rosa skor.

Ranieri? Han överraskade mest genom att inte överraska. Camoranesi gick inte in på Marchionnis plats.

Det spelade ingen roll. Och det spelade ingen roll att Tiago gick sönder efter två minuter heller.

Matchen blev som den skulle ändå.

Försvarsspel á la Sacchi

Juve spelade försvarsspel à la Sacchi, med backlinjen så högt och laget så kompakt att man kunnat kasta in en dubbel espresso utan att den kunnat ta mark på mittfältet.

Nedved plockade upp Maicons löpningar, Legrottaglie och Chiellini armbågades med Ibrahimovic och Adriano.

Första halvlek var två lag som stirrade varandra i ögonen, ett tvillingpar som bröt arm utan att ge varandra en millimeter.

Tidningarna skrev om ”vulkanutbrott” före matchen, men vi såg bara röken, kände bara vibrationerna i marken. Varje aktivitet, varje utbrott, skedde på mikronivå, nästan omärkligt för ögat; i fibrerna, musklerna, blodet.

Det exploderade aldrig.

Vi väntade. Och frös. I paus la jag två Piggelin i ljumskarna för att bli varmare, men matchen var värd det.

Juve spelade med två defensiva mittfältare, Inter med Cambiasso som sköld i en mittfältsdiamant. Amauri och Del Piero mot Ibrahimovic och Adriano.

Om Inter har ett problem – och det har de, särskilt om de vill vinna Champions League – så är det att de lämnar sina anfallare alldeles för ensamma. Mittfältet är lojalt men baktungt, det kommer inga djupledslöpningar bakifrån som anfallarna kan ta hjälp av.

Inter vågade inte blotta sig, Juventus ville inte – båda lagen spelade en imponerande taktisk fotboll, men en som ställde få frågor.

Och om José Mourinho nu inte vill så säger jag det mer än gärna åt honom:

Den som ställer frågorna i Inter heter Zlatan Ibrahimovic.

Zlatan navet i anfallsspelet

Marco Materazzi var fenomenal i går, Zanetti och Cambiasso gör alltid ett gott arbete, och det fanns verkligen inte en enda spelare som gjorde bort sig.

Men det är genom Zlatan anfallsspelet går, han är den som slår de intressantaste passningarna och den som testar backarnas koncentration i 90 minuter.

Juve gjorde på många sätt en bättre lagmatch än Inter, men de blåsvarta var lite, lite bättre på väldigt många fötter. Jag skrev före matchen att ”om lagen får tre–fyra chanser var så är det bra gjort”.

Juve fick en, en nick av den ljuvlige Alessandro Del Piero – Inter fick fyra.

Där har ni en fin sammanfattning av matchen.

Zlatan missade två av chanserna, två frilägen han verkligen borde gjort mer med. Tredje gången han fick chansen exploderade San Siro.

Zlatans felträff gick raka vägen till Sulley Muntari, öppet mål och 1–0 till Inter.

Vulkanutbrott.

Oavgjort hade inte varit ett dåligt resultat för Inter, men tre poäng var en bekräftelse av att de bytt plats med Juventus – det var därför tonvis med blåsvart lava välde ner från läktarna och ut på planen.

Juves säsong vände när de åkte till Madrid och bevisade för sig själva att de är stora igen. I går såg de att de fortfarande har en bit kvar.

Och det avståndet är nästan exakt lika långt som Zlatan Ibrahimovics fötter.