När kriget kommer är Kim med

FOTBOLL

LYON. Sex dagar, fyra franska fotbollsmatcher. Här är vad jag fick se:

0–0, 0–0, 0–0.

Och 0–0.

Ja, och så en hatad 21-åring och en nöjd Kim Källström då.

Ljusen har precis slocknat på Stade Gerland, framför mig står den tunne, söte spolingen Hatem Ben Arfa med sina snedrakade ögonbryn och pratar i mobiltelefon med polarna.

Så vi tar honom först.

Om du är 21 år gammal och ska spela bortamatch mot klubben du just lämnat under kontroversiella omständigheter så kan du göra det enkelt för dig.

Du kan ligga lågt, vara diplomatisk.

Men har ni sett Hatem Ben Arfa spela fotboll? Då vet ni att han inte alltid vill göra det enkelt för sig.

Så när Lyon–Marseille stod i öppen låga redan som det var passade Hatem på att dynga in ett extra oljefat bensin.

Den här storyn drog han för tidningarna:

När Hatem lämnade Lyon glömde han kvar en check i sitt skåp. Inget märkvärdigt, lite knappt en miljon bara. Men en miljon är ju – som min mamma försökt lära mig – också pengar, så Hatem ville ha sin check. Men Lyon krånglade med att ge tillbaka den.

Hatems slutsats?

– Lyon är ingen stor klubb. I Marseille är det alltid ordning på siffrorna.

Utöver faktumet att det finns rätt många revisorer och åklagare i Sydfrankrike som inte riktigt håller med honom så gav det onekligen en del extra krydda åt den här seriefinalen.

Hatem kom hem, och mötte en vägg av hat. Varje gång han fick bollen dribblade han, varje gång blev han omkullvräkt, varje gång jublade hemmapubliken som om de just blivit postkodsmiljonärer.

Resten handlade om poäng, tabeller, två formsvackor och revir som skulle markeras.

Inte vunnit på tre omgångar

OM hade en vinst på sina fyra senaste i ligan, OL hade inte vunnit på tre omgångar. Tre poäng skilde. Det här var Marseilles chans att säga ”vi är med” och Lyons chans att säga ”i era drömmar”.

Men det sades inte särskilt mycket alls.

Man kan tycka att jag borde räknat ut det, efter en vecka då jag rest land och rike runt och sett – i tur och ordning – Marseille–Atlético Madrid 0–0, Nice–Grenoble 0–0 och Rennes–Nantes 0–0. Men när Juninho, efter två omgångars avstängning (han Rajalaksade sönder en dörr i Paris), jazzade in på Gerland med en utstrålning som om han ägde stället… ja, då trodde jag att OL skulle ta chansen och visa att de bestämmer i den här ligan.

Istället blev det en väldigt typisk fransk fotbollsmatch, precis som de andra den här veckan.

Världens tätaste mittfält, extremt noggrann defensiv, krigande om varje millimeter.

OM hade inga anfallare, Lyon lyckades knappt använda sina. Det var 4-6-0 mot 4-5-1 och såg ut precis som det låter.

Men det lät mig i alla fall förstå exakt vad Claude Puel vill med Kim Källström.

Ni vet ju att Kim knappt fått spela alls i Champions League, och att han har åkt ut och in i laget i Ligue1. I går trodde alla att Jean II Makoun skulle spela från start, men Källström fick chansen. När jag frågade Puel varför visste jag redan svaret.

– Kim kan vara exceptionell, han har ett skott som kan avgöra. Och OM spelar kompakt, så det handlade om att vinna andrabollar.

När OL möter lag som är bättre än dem märks Kim Källströms defensiva brister, då spelar Jean II Makoun. När OL möter lag som är mycket sämre behöver de mer smånätt kreativitet, då kan de ha Kim på bänken.

Men när det vankas kompakt krig, när de allra spetsigaste matchvinnaregenskaperna ska plockas fram – då är Kim Källström Puels man.

Varje match kommer gälla något

Jag kan både förstå och sympatisera med den hållningen, i alla fall så länge som Sveriges mittfältsdynamo får spela såpass mycket som han trots allt gjort i höst.

Sista kvarten i går försökte OL trots allt hitta på något.

De bytte in forwards-Fred, skickade ut Källström på vänsterkanten, gick över till 4-4-2.

Men det gav inget.

Franska ligan är jämnare än på evigheter, varje match kommer att gälla något i vår.

Och när allt står på spel följer fansen med överallt. Under veckan som gått har Santos Mirasierra, OM-capon som dömts till fängelse i Spanien, gång efter annan sagt att han inte skulle åka till Lyon.

Men när Gerland exploderade av adrenalin och känsla så stod han förstås där, längst fram på bortasektionen, med sin megafon i handen.

Han var nog nöjd med matchen.

Om än inte lika nöjd som Lyons Virage Nord, som mitt i första halvlek rullade upp den här månadens roligaste parafras:

”Frige Santos… frisör!”.