Världens tuffaste uppgift

Bank: Det finns något nästan provocerande med Barcelona

FOTBOLL

LYON. 1999 förnedrade Barcelona Lyon på ett kontor. Tio år senare ska de göra om det på planen.

Jag hoppas innerligt att de misslyckas.

Det är inte den lite råa fukten. Inte de raka gatorna eller den svala arkitekturen heller. Men kombinationen av kontrollerat yttre och kontrollerat inre gör att Lyon aldrig varit den sorts stad man hånglar med på första dejten.

Nu är jag här för sjätte, kanske sjunde gången. Det är fortfarande samma sak. I Frankrike är det bara den yngre generationens fotbollsfans som älskar Lyon, och de gör det för att OL vunnit allt så länge de kan minnas.

Det har inte alltid varit så.

Framgångssagan Olympique Lyonnais började med en förnedring på Camp Nou för tio år sen. Jean-Michel Aulas hade tagit över klubben, ordnat ekonomin och fört upp laget i ligatoppen. Det enda han saknade var en superstjärna som skulle lyfta dem ett snäpp till. OL hittade Sonny Anderson, fastfrusen på Louis van Gaals avbytarbänk i Barcelona – 1999 skulle de bara hämta hem honom.

Aulas flög ner till Barcelona i sitt privat-jet, han tog med sig en hel stab. När de kom ner fick de en guidad tur på Camp Nou, de vallades in på Camp Nou, slussades förbi alla pokalerna i troférummet.

– Hur många titlar har ni vunnit med Lyon? frågade katalanerna.

Och det blev tyst, för OL hade inte vunnit ett jävla dugg.

En förnedring

Allt var designat för att förminska den franska delegationen. Till slut kom Barça-presidenten Josep-Lluis Nuñez in och sa att ”vill ni ha Anderson kostar det 116 miljoner franc”.

Det var ingen förhandling.

Det var en förnedring.

Men Aulas betalade ändå, Sonny Anderson gjorde OL till franska mästare – och i kväll kan Aulas få sin revansch.

Eller... kan han verkligen det?

Kan Lyon, det här nya, Claude Puel-ledda Lyon, verkligen mäta sig med världens bästa fotbollslag?

För en månad sedan fanns inget som talade för det. Nu har vi i alla fall två formkurvor att peka på. OL har åtta raka utan förlust i ligan, Barça har förlorat ett derby och spelat oavgjort mot Betis.

Jag ska berätta vad jag såg på Stade Gerland i går.

OL joggade runt, sammanbitna och ordentliga. På presskonferensen skickade de fram en försiktigt positiv Puel och mediumstjärnan Delgado.

Barça spelade ett annat sorts spel.

Den katalanska pressen frågade samma fråga på tio olika sätt: Hur är egentligen stämningen i laget? Pep Guardiola svarade, på tio olika sätt, att den är bra. Ute på planen var spelarna så lekfulla och skrattiga att det kändes demonstrativt och genomtänkt. ”Kolla in oss, vi är hur coola som helst”. Och på presskonferensen, där varje lag ska skicka fram en spelare – och där alla brukar ta någon anonym kille som kanske startar som högerback – skickade Pep fram en liten kille från Rosario:

Leo Messi, heter han.

Han tuggar tuggummi, ler sådär återhållet självsäkert och säger rätt saker. Tråkiga saker. Det enda som får hemmajournalisterna att spinna lite är när han utnämner Juninho till ”världens bäste frisparksskytt”.

Och om vi kokar ner allt till en klar soppa så finns det bara tre saker som talar för att OL ska kunna skaka Barcelona i kväll.

OL behöver inte vinna i kväll

Den första är Juninhos frisparkar. Den andra är Karim Benzemas kontringsfötter. Den tredje är det faktum att Lyon är 180 minuter från klubbens första stora europaskalp, medan Barça är 180 minuter från en djup kris.

OL behöver inte vinna i kväll, men de behöver ett resultat som gör Barcelona nervöst. 0–0 är alltså också acceptabelt.

De kan inte stoppa Messi, men Messi är beroende av de där trianglarna som ger honom rätt lägen. Guardiola är född in i Cruyff-modellen, hans Barça spelar bollen från målvakt till backlinje till mittfält till forward. De vill sticka in bollen i mitten innan den kommer ut till Messi – och även om Xavi finns därinne så kommer de att sakna Iniestas vita passningsspel.

Lyon kommer, tror jag, att spela sitt klassiska 4-3-3 med Makoun-Juninho-Toulalan som hjärta (och Kim Källström på bänken). Kims chans är att Puel vill ha hans fysik och fot och går upp på 4-2-3-1 med Kim på vänsterkanten.

Hoppas Lyon löser det

Jag tror inte att de löser det här, oavsett system.

Men gud ska veta att jag hoppas.

Inte för att jag har något emot Barcelona – det är nästan omöjligt att ha det nu – utan för att jag vill se deras rätta ansikte.

Det finns något nästan provocerande i den där lättheten som de dansade runt med hela hösten. Det var som att se Arsenal när de var som bäst, liksom flytande och parfymerat.

Men det är när lag och klubbar blir pressade som man ser vilka de egentligen är. När Arsenal låg under med 2–0 med 30 kvar gled de över från Thierry Henrys eteriska temperament till Vieiras och Keowns mörksvarta galenskap. Blev grisiga, otäcka, tredimensionella. Och Wenger grinade.

När Pep Guardiolas puls går upp höjer han inte rösten. Han artikulerar bara extra tydligt, och så börjar händerna röra sig mer än vanligt.

Det är väldigt intressant att se honom då, och jag skulle älska att se Barcelona få en tuff match här i kväll. Då får vi, för första gången, se det här laget möta sina egna tvivel.

Det är en match jag inte vill missa för allt i världen.