Bank: Den ende som kan rädda Napoli är Cannavaro

Tommaso Rocchi i Lazio gör mål på Napolis Matteo Gianello.
Tommaso Rocchi i Lazio gör mål på Napolis Matteo Gianello.
FOTBOLL

De kom från botten, charmade allt och alla och var på väg rakt in i solen.

Men sen då?

Varför blev det så kallt, Napoli?

Lavezzi.
Lavezzi.

Det finns helger som vänder upp och ner på världen, och så finns det helger som bara bekräftar vad alla redan vet.

Den här var den andra sorten.

Vad fick vi bekräftat?

Att flyttfågeln Marco Di Vaio har hittat hem i Bologna, hans kvicka steg och rappa skott är vassast i Italien. Igår gjorde han hat-trick på Sampdoria, mål 17, 18 och 19 för säsongen.

Att Super-Pippo Inzaghi, skatan från Piacenza, fortfarande älskar målet med ett hjärta som är större än hela Milano. Han gjorde också hat-trick, mot ett b-Atalanta.

Att Inter lär fortsätta att skällas för Serie A:s korpar, nu gör de till och med mål när de inte gör mål.

Men själv såg jag Napoli–Lazio, och om vi ska hänga kvar i de ornitologiska liknelserna så gjorde jag det för att se varför de slutat flyga.

Ni kan historien.

Napoli var dött, begravet, när filmproducenten De Laurentiis gav dem livets kyss i september 2004. De hade ingen trupp, inget namn, inte ens några bollar – men de hade ett folk och en stad och en historia.

Det räckte för att ta sig hela vägen upp i Serie A, och med gamle kungamakaren Pierpaolo Marino tillbaka som sportchef fick Edy Reja ett perfekt fotbollslag.

Napolitanaren Paolo Cannavaro som kapten och ryggrad, och så ett gäng hyperspännande småkillar som Marino handplockat.

Ezequiel Lavezzi, den nye Maradona, så populär att fansen kampanjade för att han skulle få bära nummer tio, Diegos nummer. Marek Hamsik, det slovakiska lilla spelgeniet. Germán Denis, som gjorde hat-trick mot Reggina.

Napoli hänger inte samman

Efter nio matcher ledde de serien, vid årsskiftet var de ett Champions League-lag.

Och sen slutade de alltså flyga.

Tio raka utan seger, fritt fall genom tabellen. Ingen gör mål. Backlinjen är för trög. I går blev det 0–2 mot Lazio (med en strålande Nando Muslera i mål och en skållhet Tommaso Rocchi som kom in från bänken och gjorde två mål på nio minuter), och efter slutsignalen zoomade Rai in Edy Rejas tuggummituggande ansikte.

Får han sparken nu?

Förmodligen.

Hjälper det?

Tveksamt.

Napoli är just nu ett lag som inte hänger samman. Defensivt säljer de sig, våldsamt, de rusar iväg i individuella räddningsaktioner och blir rädda vid minsta motgång. Lazio var bättre än på ett tag, trequartistan Pasquale Foggia sökte sig ut på vänsterkanten och hittade utrymme nog för att skada Napolis backlinje. En blind kan se att Napoli har problem med psykologin, att de för första gången på flera år hamnat i en djup kris och att de inte riktigt kan hantera det.

Men jag tror inte att det är grundproblemet.

Först nu vet de vad det kostade

När jag ser Napoli ser jag ett slitet lag, ett trött lag fullt av trötta spelare. Och det finns en enkel förklaring till det – samma förklaring som låg bakom den fantastiska starten på serien.

När de andra lagen låg på stranden i somras hade Napoli redan dragit igång sin tävlingssäsong. De spelade Intertoto och Uefacup. De jobbade upp ett fint matchtempo.

Första matchen (mot Panionos) spelade de redan den 20 juli, sex veckor före seriestarten.

Fiorentina, som var näst första klubb, spelade inte sin premiärmatch förrän tre veckor senare. De flesta andra gick i elden först den 23-24 augusti.

Det gav Napoli farten och fjädrarna för att flyga iväg från första omgången.

Först nu vet de vad det kostade.

Napolis kommer att missa europaplatserna, de unga spelarna kommer att fundera på att flytta. Och på rak arm kan jag bara tänka mig en man som skulle kunna försäkra att det inte blir så. Men då måste Fabio Cannavaro komma hem först.