Bank: Det finns inte plats för tveksamhet

FOTBOLL

ESTORIL. Jag gillar tänkande människor. Sådana som känner efter, funderar, väljer.

Annat med ytterbackar.

Ge mig en orädd, en som kör ner huvudet och gör sitt.

Jag tvivlar på att Erik Edman är den typen.

Ibland tänker man fel.

Medan vi stod i den här slösaktiga iberiska zenit-solen och väntade in spelarna efter veckans stängda träning – den sista

i detta himmelska Estoril – slogs jag av tanken att ”i dag kommer visst bara den där sortens grabbar man skulle kunna ha till att bygga om sitt hus”.

Rasmus Elm kom. Johan Wiland. Petter Hansson, Sebastian Larsson, Kim Källström. Rejäla grabbar. Pålitliga. Män som vet hur man angör en brygga.

Sen kollade jag igenom trupplistan, och märkte att det visst hade varit likadant hela veckan.

Vi är här med ett gäng snickare, murare, byggare, hantverkare. Jo, jag fattar också att Henrik Larsson hade hänvisat till en kontraktsparagraf innan bygget tagit fart, att Johan Elmander hade smugit iväg, att Olof Mellberg och Chippen hittat på något roligare och att Kim Källström hade kastat hammaren långt åt helvete efter att ha satt första spiken snett.

Är ett klassiskt svenskläge

Men i det stora hela: Lars Lagerbäck kommer imorgon att skicka ut elva sympatiska, lojala jobbare för att tämja den eldsprutande portugisiska draken på Dragão.

Det är klassiskt svenskläge så det sjunger om det.

Carlos Queiroz testar desperata lösningar på gamla problem, han kommer att köra med back-Pepe som ”trinco” – portugisernas namn för balansspelare – för att vinna mer i närkampsspelet, och han hoppas att en skadad Deco kan spela.

Jämför man med ett Spanien eller Frankrike så har Portugal mindre att skrämmas med.

De har den fenomenale Cristiano Ronaldo, förstås. Han kan döda Sverige på en sekund. Simão är en skicklig omställningsspelare, och Raul Meireles kan skjuta sönder vilket lag som helst om han får chansen.

Men det är kantspelet som är otäckt. På riktigt.

Portugal är ett B-Brasilien, och det var Brasilien som uppfann det offensiva ytterbacksspelet på 50-talet.

Duda och Bosingwa i överlapps-växel runt Simão och C-Ron?

Varsågod och skölj, suecos.

Kanterna kommer alltså att betyda allt, och det är där vi vet minst.

Eller ”vi”... Lagerbäck säger att han vet, och att inget förändrat den hypotes-elva han hade i sin Medelpad-skalle när han åkte hit.

Vad det innebär för Erik Edman och Adam Johansson kan jag bara ana mig till.

Kräver inget utrymme

Det finns ingen i det här svenska laget, kanske ingen i hela den kända världen (möjligen Quaresma då), som behöver en bra match lika mycket som Edman.

– Jo, det är klart att det vore väldigt skönt, sa han igår.

Så värst mycket mer sa han inte.

Efter en korsbandsskada och ett gäng reservmatcher i Wigan har det varit svårt att känna igen Erik Edman under det här lägret.

Före skadan var han en glimrande, sprudlande, intelligent och rapp närvaro. På planen och utanför.

Nu kräver han inget utrymme, han märks inte, han ser plågad och lite ansträngd ut. Lidande.

Han skojar lite om vädret, berättar att han haft framme grillen två gånger i Wigan i år och säger att han tror att HIF vinner allsvenskan (det trodde han i fjol också).

Men jag saknar den gamle Edman, som inte var så försiktig.

När han är i form är han Sveriges bäste vänsterback, det är inget snack om den saken. Men nu, när han inte ens själv vet hur bra eller halvbra han är?

Nej. Jag tror inte på det.

Sverige ska spela försvarsfotboll imorgon, ytterbackarna har en absolut nyckelroll. Det finns ingen plats för tveksamhet eller fundersamhet där. Jag struntar i

amatörpsykologin (Edman får gärna se ut som Buster Keaton, bara han är glad på planen) men bryr mig om fotbollspsykologin.

Det är med ytterbackar som med skådespelare – de ska aldrig tänka när de står på scenen. De måste vara DÄR. Instinktivt, reaktivt, blixtsnabbt självsäkra.

Ta hemmamatchen mot Portugal.

Jag hade valt Wilhelmsson

Då hade Sverige två väsensskilda kanter i defensiven. Till höger spelade Nilsson och Larsson som kloka farbröder – till vänster sprang Safari och Holmén som pubertetsyra ekorrar.

Båda delarna fungerade utmärkt. De tvekade inte.

Alternativet till Edman är Adam Johansson, en i grunden mycket sämre spelare. Adam är väldigt enkel, men med en enkel uppgift (”Kolla in den där nummer sju. Han heter Ronaldo, och du ska aldrig aldrig aldrig släppa honom förbi dig”) kan han gå igenom matchen hel.

Längre fram finns det fler bra alternativ. Christian Wilhelmsson, Sebastian Larsson, till och med en formsvajig Samuel Holmén kan göra ett gott arbete.

Och så Rasmus Elm, då.

Jag hade valt Wilhelmsson och Larsson, men Elm är klok och välutbildad och ändå spetsig med sin fina fot och sina inkast.

Dessutom har jag en känsla av att han vet hur man hanterar en hammare.