Bank: Med undergrävd tränar- makt är Djurgården på väg in i dimman – det är oroväckande

FOTBOLL

Djurgården dominerade svensk fotboll under valspråket ”steget före”.

Undergrävd tränarmakt är också ett steg före.

Rakt in i dimman.

Det är sällan en fördel i livet att tycka om Tottenham. Men om vi nu ska tala om sportchefer och tränare så har vi hamnat precis rätt.

När jag hör Göran Arals argument för en starkare sportchef så är det ju en repris på vad Frank Arnesen sa när han kom till Spurs.

Sportchefen garanterar kontinuitet på en marknad där tränare rör sig vartannat år.

Det är ett problem när en klubbs hela tekniska kunnande är knutet till en person som kan försvinna.

En tränares favoritspelare är näste tränares bänkspelare.

Det är goda argument. Hur ska man kunna argumentera emot dem?

Tja, jag tänkte försöka med att använda facit.

I Spanien har modellen med starka sportchefer fungerat (Monchi i Sevilla är det bästa exemplet), i Italien är det snarare regel än undantag: Marino i Napoli, Corvino i Fiorentina, Luciano Moggi i... handfängsel.

Titta på England – har haft enorma problem

I England, däremot, har man hundra år av managerskap i ryggen. Tränaren har ansvaret för rekrytering, spelmodell, planering. Arsène Wenger hade David Dein som något slags verkställande bollplank, Alex Ferguson använder David Gill på ett liknande sätt. De är urtyper, ikoner.

De senaste åren har ett knippe engelska klubbar importerat den kontinentala modellen.

Låt oss titta på hur det gått.

Arsenal och Manchester United har lyckats med kontinuiteten.

Tottenham – och klubbar som Newcastle, Chelsea eller Portsmouth – sneglade mot kontinenten och förlorade allt vad kontinuitet heter.

Frank Arnesen var alls ingen garant för långsiktighet. Han försvann innan han kom.

Det gjorde efterträdaren Damien Comolli också. Tränare som Martin Jol kände sig bakbundna, och nu är Spurs tillbaka där de började.

Vad kan vi lära oss av det?

Till att börja med att förändring är svårt.

England har haft enorma problem med att byta ut sin managermodell. I Italien har det varit omvänt, med tränare som velat ha mer makt än den sportsliga ledningen velat ge dem (tänk på Donadonis tid i Genoa, till exempel).

I Sverige, med en tradition av starka tränare, riskerar en sportchef med ökad makt att trampa ömma tår så det sjunger om det.

Aral har missat två viktiga saker

Jag tycker om tanken på ökad kontinuitet. Och jag gillar att man vill ha en strategi som står över kortsiktiga resultat.

Billy Ohlsson hånades överallt när han sparkade Sören Cratz, som vann SM med en fotboll som inte var tillräckligt mycket ”Bajen”. Jag omvärderade Billy ett par år senare, det var befriande med någon som förstod att det finns ett värde i att stå för en klubbsjäl hela vägen in i spelsättet.

Jag antar att Göran Aral är inne på samma spår.

Men han har missat två viktiga saker.

Den första är att strategi inte behöver ha något med spelsystem att göra. Barcelona kan spela flödande passningsfotboll med 4–4–2 också. Det intressanta är att rekrytera tränare som vill spela rätt sorts fotboll, som är införstådda med klubbens identitet. Och det är sportchefens jobb att rekrytera den sortens tränare.

Tränarna kommer få ta stryk

Den andra är att det är fullt möjligt att arbeta långsiktigt med tränare i Sverige.

Halmstad har Janne Andersson, Kalmar har Nanne Bergstrand, Gefle har Pelle Olsson. Starka tränare i solida klubbar.

Jag vet inte vart Djurgården är på väg. Men jag gissar att det fortfarande kommer att vara tränarna som står längst fram och får stryk om sportchefens system och sportchefens spelare misslyckas.

Och jag antar att det säger oroväckande mycket om ett synsätt när Göran Aral pratar om ”tillfälligt anställda a-lagstränare som byts ut hela tiden när de inte levererar”.