MIRAKEL? INTE ALLS.

Bank: Det är inte mirakel när man gör det hela tiden

FOTO: ANDREAS BARDELL
FOTO: ANDREAS BARDELL
FOTBOLL

BUDAPEST. Det var ju slut.

Matchen var över, dörren var stängd, hoppet var ute och över Sverige låg en blöt förbannad trasa som snabbt stelnade till is.

Vi hade glömt att Zlatan Ibrahimovic börjar där allt annat slutar.

Då. Slog. Blixten. Ner. Igen.

Sportbladet efter Zlatans magiska fullträff i Budapest 2005.
Sportbladet efter Zlatans magiska fullträff i Budapest 2005.

Svenska Fotbollförbundet är idioter.

Här har de ägnat månader och år åt att analysera prospekt och ritningar på en ny nationalarena för svensk fotboll, utan att tänka på att den redan finns.

Den heter Ferenc Puskás-stadion och ligger i Budapest.

Vi borde spela här jämt.

Vi borde invadera den här planen, för det är här som världens mest riskminimerande, kontrollerade landslag gång efter gång förvandlas till sista scenen i en Bruce Willis-film.

Och bortom alla anmärkningar och invändningar, på en självlysande nivå dit inget sånt når, står den självklare hjälten och heter Zlatan Ibrahimovic. Han gör en – om vi är väldigt snälla – begränsad match, men hans fotbollsspel känner inga gränser.

Ni säger ”mirakel”? Men det är inte mirakel när man gör det hela tiden.

I en match som varade i 93 minuter avgjorde han alltså efter 93 minuter och sju sekunder.

”Mirakel” är den nivå där Zlatan Ibrahimovic ställer sina tofflor, där han läser tidningen och kväver en bekväm gäspning.

Aggressivt, offensivt & modigt

Den här gången förtjänade Sverige både honom och hans mål.

Jag satte mig på Puskás-stadion och såg ut över ett grön-vit-rött hav och en tuff uppgift. Inte sorten som kräver mirakel eller bragder, men en match som kräver en insats gjuten i svett och mod, och det var ett tag sedan Sverige gjorde en sån.

Erwin Koeman hade tagit fram sin möta-nordiska-lag-pärm, petat skogshuggar-strikern Torghelle och skickat ut lille Szabolcs Huszti i täten framför en full uppställning spring-smurfar. Precis som han gjorde mot Danmark i fjol.

Det var lätt att se hur han tänkt.

Det var ännu lättare att se hur Sverige satte stopp.

I en första halvlek som var väldigt bra spelade Sverige precis och exakt så som vi önskat oss. Aggressivt, offensivt, modigt, med vikingaskäggen fladdrande i vinden (jag pratar här i liknelser, Rasmus Elm har inte skäggväxt).

Strategin såg ut så, och spelarna som skulle bära den tog varsitt tag och lyfte.

Johan Elmander sprang och slet isär, Kim Källström var Kim Källström på det väldigt bra sättet, och... vad har vi mer?

Jo, just det. Skägget.

Uttagning bet honom i häcken

Källström och Elmander jobbade fram en hörna, Källström slog den – och Olof Mellberg smet förbi Szélesi och nickade in sitt viktigaste landslagsmål på den här sidan Chorzow.

Sverige hade fått, nej, Sverige hade t a g i t matchen.

Det var som balsam för själen att se det, ett svenskt landslag som för en gångs jävla skull inte väntade, inte kände efter, som bara gick in och strålade av övertygelse och energi.

Kim Källström och Johan Elmander gjorde det mest av alla. Olof Mellberg var en jätte.

Jag tyckte om dem, jag tyckte om att se det här laget igen, och jag tror att de tyckte om det själva också.

Store-Koemans laguttagning bet honom i häcken, det var ett misstag att ge bort den enkla spellösningen med en lång targetspelare, och han bjöd på utrymmen genom att offra Dárdai på att följa Kim Källström. Efter paus kom Torghelle också in, Hajnal tog ett steg ner och laget blev tyngre.

Men Sverige var för bra – utan att vara väldigt bra – och om det funnits någon rättvisa hade de avgjort matchen en bit in på andra halvlek.

Elmander hade flera chanser, Zlatan hade ett 2005-läge, Källström smekte en boll i ribban och Zlatan taekwondo-sparkade returen och tvingade fram en fin räddning.

Det kunde varit 4–0, borde varit 2–0.

Det blev 1–1.

Straff – mjuk men korrekt

Rasmus Elm, en korrekt men lite blek Rasmus Elm, gick in dumt och sent i en närkamp och Nicola Rizzoli, en arkitekt från Bologna, blåste en straff som var som Elm: Mjuk men korrekt.

Tio minuter kvar. 1–1, fin straff av Huszti. Panik. Händerna i bojor, inlåst i ett kassaskåp, virat i förstärkta kedjor, på väg ner mot havets botten.

Marcus Berg och Tobias Hysén hade kommit in, men Sverige var ett för desperat lag för att kunna utnyttja dem. Efter en kompetent halvlek, med bra jobb av Behrang Safari och Samuel Holmén (för att ta två) så föll alltihopa isär. Sverige började stressa redan med sju-åtta minuter kvar, det hände inget mer.

Kvalrutin

Portugal gjorde 1–1 i Parken. Sydafrika var en hägring. Puskás-stadion gungade i alla färger som inte var gult.

Allt gick åt helvete.

Och Zlatan Ibrahimovic gick till jobbet.

Medan Ungern gick bort sig i extatisk segeryra växlade Sverige in tio års kvalrutin. Mikael Nilsson rensade funktionellt undan, Rasmus Elm tog funktionellt ner bollen och slog den funktionellt framåt. Zlatan Ibrahimovic utmanade, precis som för fyra år sedan, en ungersk back med nummer 13.

Krisztián Tímár missade, målvakts-Babos var lite försiktig, Zlatan behövde inte mer än så och Sverige behövde inte mer än Zlatan.

Sverige vann en förlorad match med 2–1.

I går funderade vi på om det var möjligt att ta sig till VM i Sydafrika. I dag funderar vi på om det finns något som är omöjligt över huvud taget. När Ibrahimovic, Källström, Elmander, Mellberg och de andra satte sig i spelarbussen var Budapest svart, slaget och stilla.

Vi borde spela här jämt.