Bank: Årets klaraste 2–0 – nu är AIK tre matcher från guldet

FOTBOLL

För att vinna allsvenskan måste AIK vara konsekvent, koncentrerat och kvickt.

I går var de det bara för skojs skull.

Derbyt slutade 2–0.

Djurgården hade tur som ens kom upp i noll.

Ta era ormar, era höga höjder, tomma torg, spindlar, mörker, amputeringar, tandgnissel, Basshunter, svettningar, flygkrascher och vad ni vill.

Om ni undrar hur en riktig mardröm ska se ut så hade ni bara behövt trilla in på Råsunda ett par minuter efter sju i går kväll och titta på elva blårandiga tröjor.

Det otäckaste var inte förnedringen i sig.

Det mardrömslika för Djurgården var att ingen var ett dugg överraskad.

Säsongen 2009 har kommit dithän att inte ens ett skållhett Stockholmsderby förmår flytta om atomerna så mycket att Dif förvandlas till ett fotbollslag. Supportrarna bojkottade matchen, i ren sympati gjorde spelarna samma sak.

AIK fick allt gratis mot Djurgården

AIK fick chansen att visa hela vidden av sin förvandling från energi- och aggressivitetslag till passningsskickligt offensivlag. Mikael Stahres och Björn Wesströms projekt är intressant eftersom de satt ihop ett lag utan självklara målskyttar, utan en rättvänd spjutspets som älskar sitt straffområde. Följden är att de måste få upp fler spelare, att de måste testa motståndarförsvaren på fler ställen.

Mot Djurgården fick de allt det där gratis.

En av de stora skillnaderna mellan matcher då AIK är ett gediget lag och när de är ett mycket bra lag är att de får med ytterbackarna i anfallsspelet. I går kunde Markus Jonsson börja spela halvvägs in på offensiv planhalva. Hrvoje Milic spelade inte försvarsspel alls, Jan Tauer stod för någon slags satir på backspel – så Jonsson hoppade upp på Martin Mutumbas rygg och så forsade de fram mot Dif-målet i 45 minuter. Efter en minut hade AIK redan haft två hyfsade halvchanser, efter en kvart kändes Flávios 1–0 som en minimal utdelning på det största spelövertag jag sett i ett derby på den här sidan millennieskiftet.

Det stod 1–0 i paus.

Det kunde stått 4–0 i paus.

Fritt utrymme för Bojan

AIK studsade tillbaka efter HIF-förlusten senast. Jos Hooiveld och Per Karlsson spikade sin arbetsfördelning (Karlsson stöter på förstaboll, Hooiveld städar upp), Daniel Tjernström sprang runt och log som en femåring som blivit inlåst i glasskiosken, Martin Mutumba hade löst åkkort, Bojan Djordjic fick fritt utrymme för sin fina vänsterfot.

Och så Flá-Bolo längst fram, då. Det är förstås väldigt enkelt att spela sin fotboll med Iván Óbolo, men lille Flávio har en egen intelligens. Målen är en sak (och det andra var en tekniskt fin sak, mot en förstenad, försenad Pa Dembo Tourray), men det är som flytande bollhållare han vinner tid och meter åt AIK.

Jag frågade hur taktiskt styrd han är.

– Jag är inte hämmad utan ganska fri, men grunden är att jag ska vara nära Iván, sa han.

Det lät ganska gulligt: ”Håll dig nära Iván bara, så blir det bra”. Det är dessutom sant. Kemin mellan dem har funnits från första matchen i Halmstad och framåt.

I går räckte det till årets klaraste 2–0 och nu är AIK är tre matcher från guldet.

De kommer att springa sönder Hammarby och Gefle, det är matcherna mot Elfsborg, Örebro och IFK Göteborg som ser dem i ögonen och frågar vilka de är.

Inget kvar att bygga ett lag av

Oavsett hur det går förtjänar Stahre och Wesström – när jag ser de där två förbannar jag att svensk sportjournalistik inte längre har karikatyrtecknare – allt beröm i världen. Inte minst för derbyt i går. Det är lätt att prata om ”tydligt ledarskap” och ”en rak linje”, men det är när det kommer med en prislapp som man får veta om orden är floskler eller filosofier. AIK ställde över Dulee Johnson i årets hemmamatch, och var beredda att betala priset. Hedervärt.

Och Djurgården?

Vad finns det för skärvor att plocka ihop i Dif? Vad finns det kvar för Andrée Jeglertz att bygga ett lag av?

Inte mycket. Inte mycket alls.

Hänger de kvar så gör de det tack vare att andra lyckats snickra ihop ännu mer monumentala misslyckanden. En splittrad klubb och ett splittrat lag har inte gjort något rätt på egen hand. Spelare som Tauer, Milic och Johannesson var episkt usla på Råsunda, men anses ändå bättre än Prince Ikpe Ekong och Sebastian Rajalakso.

Jag skrev i går att de skulle behöva ett billigt mål, en väl utnyttjad fast situation.

Djurgården fick fyra hörnor, varenda en landade bakom målet eller långt före målet.

Det var symptom, inte slump.

I morse vaknade Dulee Johnson och hans gäng som serieledare. Djurgården vaknade mitt i en mardröm som vägrar släppa taget.