Tack, Tessan

Bank: Här räddar Alshammar världens mest misshandlade idrott

1 av 2
FOTBOLL

Vi såg toppsimmare hoppa i vattnet och komma upp som blöta vittnen till världens mest misshandlade idrott.

Ett tag.

Sen kom Therese Alshammar och skymde sikten.

Det var som en finfin slutscen ur Rocky.

Simvärlden hade kommit till lilla Stockholm i lilla Sverige, med den store Michael Phelps och all världens tv-kameror på plats. Rekord hade slagits (det blev nio världrekord totalt, på två dagar), publiken hade applåderat, men mest av allt är World Cup den här vintern en feber som väntar på att värka ur kroppen.

Jag älskar den här sporten för att den är den enklaste och naturligaste av idrotter. För att den är ursprunglig och byggd på dueller.

Hoppa i vattnet, simma snabbast. Total rättvisa.

Dräkterna tog ett järngrepp

Problemet är att de internationella förbunden, med Fina i spetsen, gjort den där kärleken nästan omöjlig de senaste åren. Simsporten har hamnat i samma fack som boxning eller brottning – briljanta, enkla idrotter som komplicerats till förbannelse.

Pengajakten har släppt in kemikalier i bassängerna, simdräkterna tog ett järngrepp om sporten och när man tog sitt förnuft till fånga i somras så dröjde två följdsjukdomar kvar.

Dels rekorden, som slagits med de förbjudna dräkterna.

Dels en vinter i limbo, som är svår att ta på allvar.

Så ser bakgrunden ut – och så såg den här krönikan ut när klockan tickade upp mot nio i går kväll. Simmarna gillar att tävla i Stockholm, arrangemanget är strålande och publiken varm, men den bestående känslan var att inget ändå var på riktigt.

Bevis på sportens misslyckanden

Simon Sjödin slog svenskt rekord (1.55,72), men slog inte Michael Phelps (1.53,93). Phelps själv kunde knappt stå på benen när han kom upp. Stefan Nystrand kom trea på 50 fritt och Sarah Sjöström gjorde om tiden från Moskva på hundra fritt (52,6).

Det var bra, men med ett race kvar var den här tävlingen mest en tävling till i raden av farsartade bevis på simsportens misslyckanden.

Då kom Therese Alshammar in i hallen, i sin hall.

Sista ronden, sista racet, räkning till nio.

Vad hon gjorde?

Hon kom in, hon vinkade till de tjutande ungarna i publiken, hon såg ut som man gör när man är på sin hemmaplan och inte tänker låta någon annan komma dit och synas. Sen tog hon upp hela den här soppan av invändningar, tveksamheter och dumheter – och slog knockout.

24,46.

En fullkomlig slakt

Världsrekord med 29 hundradelar, en fullkomlig slakt av allt motstånd inklusive hennes egna tidigare tider. När racerdräkterna tilläts låg rekordet på 25,33, det var Anna-Karin Kammerling som hade det och det här var simning som var på samma nivå.

Jag vet inte hur många gånger jag sett Alshammar tävlingsdyka i en pool, ett par hundra säkert, men jag vet att jag aldrig sett henne simma 40 fjärilmeter så bra som hon gjorde igår.

Hon kom inte hela vägen in i vändningen, och tappade tid där, men annars var det ett rakt igenom superbt lopp.

Therese Alshammar kommer aldrig att bli en maskin, det kommer alltid att finnas känsla och känslor i hennes simning, och därför är varje sån här bekräftelse viktig för henne. Hennes vattenläge och hennes teknik gör att hajdräkterna inte riktigt är gjorda för henne, de är till för kraftsimmarna och storlekssimmarna. Ändå kan det här bli hennes vinter. Nu slåss hon med Jessica Hardy – som inte borde få simma alls, enligt Wada – om totalsegern i världscupen.

Det var så det slutade, med att vi satt och räknade poäng och pratade om ett fantastiskt svenskt simlopp.

Visst, det var roligt att Michael Phelps kom till tävlingarna.

Men det var Therese Alshammar som räddade dem.