Såg ut som hundvalpar

Bank: De klarade det inte ens till hälften – men de ville något

Full fart ”Sverige rusade in i matchen, och gud ska veta att vi inte är bortskämda med den sortens attityd i det här laget”, skriver Simon Bank.
Foto: Foto: All Over Press
Full fart ”Sverige rusade in i matchen, och gud ska veta att vi inte är bortskämda med den sortens attityd i det här laget”, skriver Simon Bank.
FOTBOLL

CESENA. Erik Hamrén pratade om vilja och attityd.

Han fick spelare som arbetade hjärtat ur sig.

Det negativa var att de var tvungna till det för att hålla sig flytande.

Skandal! Uselt! Pinsamt!

Så har jag klarat av Frankrike–Irland på en rad, och kan plocka fram de mindre bokstäverna till en träningsmatch som spelades i Cesena.

Jag tyckte om den. Inte allt och inte så mycket det Sverige visade upp. Men jag gillade att det trots allt blev en fotbollsmatch, en riktig, pulserande match mitt i novembermörkret (och gud ska veta att det mörkret är kompakt i svensk fotboll).

Italien lägger sina träningsmatcher i provinserna, där folk trots allt bryr sig. Cesena tog emot med en vacker gräsmatta, ett sjungande Manuzzi och ett koppel unga spelare som ville visa upp sig för Mister Lippi. Legrottaglie Gattuso-skrek nationalsången, publiken kampanjade för sina egna favoritspelare (Pazzano, Bocchetti, Cassano förstås) och mot statens legitimationstvång för fotbollssupportrar.

Italien tittar mot VM.

Sverige tittar in i en spegel, utan att veta exakt vad man tittar på.

Bara en idiot tar på sig den tvärsäkra domarhatten efter två träningar och 90 minuter. Erik Hamrén har satt ihop ett gäng lösa bitar, och han fick ett löst sammanhängande lag med en del bra och mycket som var sämre.

Ambitioner och fina linjer

Ska vi ta de bra sakerna först?

Sverige rusade in i matchen, och gud ska veta att vi inte är bortskämda med den sortens attityd i det här laget. Spelarna kom ut i sitt 4–2–3–1 och såg ut som hundvalpar som fått en ny leksak. Innan matchen ens börjat hade Tobias Hysén och Olof Mellberg pressat Federico Marchetti (som är precis så bra) till två suveräna räddningar.

Inledningen var bra. Det fanns ambitioner och fart och fina linjer från Anders Svensson fram till anfallarna. Anders själv var lysande, första kvarten tuggade han i sig Montolivo så det sjöng om det, och resten av matchen var han den ende i Sverige som styrde tempot själv i stället för att låta matchen styra det.

Mer då? Hysén gjorde ett gediget jobb, kombinerat med en fin förstatouch i flera pressade lägen. Lovande. Och när Sverige spelar med taktiska a-barn som Svensson, Rasmus Elm och Sebastian Larsson samtidigt så känns det inte särskilt farligt att låta backarna följa med framåt.

Sverige fick vara världsmästare på planen i en kvart.

Sen var det världsmästarnas tur.

Om Svensson var bäst i Sverige så var de rutinerade pojkarna bäst i Italien också. Di Natale var bäst på planen, Chiellini var Chiellini-grym. Däremot var det rörande att se hur överambitiös Antonio Candreva var i början. Han är bara 22 och kommer från Livorno och ingenstans. Nu har han chansen på en VM-plats, så han ville visa varje millimeter av sitt register.

Han slog bort allt.

När Candreva så småningon lugnade ner sig vände matchen. Chiellini stångade in 1–0 på hörna, matchens enda mål, och resten av kvällen såg Italiens ynglingar dubbelt så kloka ut som Sveriges.

En match mellan två trygghetsnarkomaniska landslag blev en svängmatch, en match där man bytte anfall – och en match där Italien gjorde varje enskilt moment lite bättre.

Naivt och riskabelt

Längst fram blev Johan Elmander mest begränsad av sin nya position, längre bak åkte Mikael Dorsin och Behrang Safari karusell på sin kant, och på båda kanterna glappade det mellan ytterback och yttermittfältare. Italien ser sånt, utnyttjar sånt. Bollarna spelades in på mittfältet, ut från mittfältet – de fick numerära överlägen på kanterna och tvingade Mellberg och Majstorovic att slita som djur i mitten.

Sverige har aldrig behövt springa så här mycket (med ”aldrig” menar jag då ”sedan 1998”), och

Sverige kommer aldrig (jag menar då ”aldrig”) bli framgångsrikt om man försöker spela 4–2–3–1 med så mycket hets och slarv och felprocent.

Italien gick över till 4–4–2 efter paus, de behärskade det också. Jag tror att de hade roligt, och jag tror att Sverige någonstans hade det också.

De försökte, de ville något. De klarade det inte ens till hälften, och det såg stundtals så naivt och riskabelt ut att apoteket i Ånge sålde slut på både losec och alvedon – men vi har ingen anledning att släpa fram stora systemgiljotinen än på ett tag.

När matchen gick in på stopptid skanderade båda curvorna Cassanos namn, men Lippis selektiva hörsel sparade honom.

Han vet vad han gör, han väljer vad han hör.

På andra sidan rättade Sveriges nye förbundskapten till halsduken och sträckte fram näven.

Det var varken kallt eller varmt, och det hade inte börjat blåsa riktigt än.

FAKTA

SÅ HAR DET GÅTT I DEBUTERNA

Lennart Nyman

Sverige–Tjeckoslovakien 3–1

Orvar Bergmark

Östtyskland–Sverige 4–1

Georg Ericson

Israel–Sverige 2–1

Laban Arnesson

Sverige–Sovjetunionen 1–5

Olle Nordin

Sverige–Grekland 0–0

Nils Andersson

Norge–Sverige 1–2

Tommy Svensson

Grekland–Sverige 2–2

Tommy Söderberg

USA–Sverige 1–0

Lagerbäck/Söderberg

Sverige–Danmark 1–0

Lars Lagerbäck

Sverige–Holland 2–2

Erik Hamrén

Italien–Sverige 1–0