MAGISKA MÄSTARE

Bank: Zlatan på bänken fick se världens bästa ha lekstuga mot Inter

FOTBOLL

BARCELONA. Vad får du om du tar bort världens bästa spelare ur världens bästa lag?

Inter krävde inga svar, så FC Barcelona gav dem själva:

Si, senyor, du har fortfarande världens bästa lag.

ÖVERLÄGSET Barcelona gav inte Inter en chans. Här jublar laget efter Pedros 2–0 i den första halvleken.
Foto: Foto: AP
ÖVERLÄGSET Barcelona gav inte Inter en chans. Här jublar laget efter Pedros 2–0 i den första halvleken.

Det var bara tio minuter kvar när Christian Chivu för tredje gången på kort tid hamnade öga mot öga med Andrés Iniesta.

Roulettehjulet spann i överljudsfart: ”Höger? Vänster? Vart jag än går blir det fel, bakom båda dörrarna finns 100 000 hånskratt”.

Chivu tänkte i en millisekund, sen klev han rakt fram. En hockeytackling, rätt i ansiktet på den lille bleke.

Det märkliga var inte att han gjorde det – det märkliga var att han inte gjort det förut.

Flinade åt samma show

Det var, om vi ska hårddra det, en av få gånger FC Internazionale fanns på plats på Camp Nou över huvud taget.

Vi kom ju hit med fickorna fulla av frågor, vi undrade om Inter skulle lyckas ta livet av sitt spanska spöke eller om Zlatan Ibrahimovic skulle vädra ut sitt. Och, tja, Zlatan spelade inte en sekund, men han sov bättre än José Mourinho i natt.

Det här var ju den stora Matchen, den stora Chansen för Inter. Barça-publiken brukar lösa biljett till fotbollsvärldens bäst regisserade show, till matcher där den stora dramatiken rör huruvida det ska bli nötter eller bocadillo till paus-ölen.

Det här var något annat.

De kom för strid, de kom utan världens bäste Leo Messi, de kom utan Zlatan Ibrahimovic (jag såg honom bara när han gick och kramade Beppe Baresi före avspark), och de kom utan Yaya Touré.

Jo, de kom rustade för strid och kristider – men lik förbannat satt de där och flinade åt samma gamla besjälade show som vanligt.

Pep Guardiola hade ju lovat det före matchen:

– Om fansen är nervösa när de kommer så ska de se att de blir glada efter fem, tio minuter.

På samma presskonferens, i måndags, satt José Mourinho och låtsades som att han inte kom ihåg vilka elva som skulle spela. I går låtsades de där elva som att de inte heller hade en aning.

Aldrig hört talas om Iniesta?

Inter var hemskt.

Allt hade ju börjat så bra. En halvtimma före avspark var Camp Nou Samuel Eto’os hemmaplan. Han gick runt och kramade alla, han fick applåder, han möttes av banderoller med texter om evig kärlek. Matchen handlade om honom, om lillgrabben som blev både vuxen och man här och nu var tillbaka för att varmt och värdigt sänka sitt gamla lag.

Det var ett perfekt tillfälle – men Inter var aldrig nära att utnyttja det.

Det går inte att pressa högt mot Barça på Camp Nou. Man får göra som Rubin Kazan gjorde, eller som Inter försökte göra hemma på San Siro: Sjunka hem, spela aggressivt lågt försvarsspel – och kontra med övertygelse, folk och fart.

Inter sjönk hem med åtta, nio spelare, de ställde sig i sina positioner och kände sig väldigt trygga med det.

Men de stod ju bara där!

Hade Inters mittfältare aldrig hört talas om Andrés Iniesta? Hade de aldrig råkat zappa förbi Dani Alvés på tv? Hade de helt missat att det finns en kille som heter Xavi, som är rätt duktig på det här att hitta luckor?

Mourinhos rock sloknade

Cambiasso, Thiago Motta, till och med den utomjordiske Javier Zanetti stod och tittade på, utan ansats till aggresivitet eller presspel, medan Barças knattar knattade runt och ritade sina knattetrianglar. De hade ingen Zlatan eller Messi att styra anfallsspelet mot, inga felvända anfallare att ha som riktmärken, så istället riktade de sina passningar ännu bättre.

Thierry Henry var modig och stark, Dani Alvés kastade sig fram – och så kom bollarna som små snitt från Xavis och Iniestas rakbladsfötter.

Piqué krigade in 1–0 på hörna efter tio minuter. En kvart senare förnedrade Dani Alvés Maicon med ett exakt inlägg som Pedrito Rodríguez stötte in genom Júlio César. Brasiliansk högerback–brasiliansk högerback 100–0. Barcelona–Inter 2–0.

Mourinhos Armani-rock slokade som ett halat, svart segel ute vid sidlinjen.

Barça lekte så länge som de hade lust, sedan bevakade de bara. Inter hade så oerhörda problem med sitt tidiga anfallsspel att vi aldrig ens fick se vad de skulle kunna göra med sitt sena.

Barcelona fick allt de ville

Var det Inter som var för dåligt? Eller Barça som var för bra?

Ja, det var det. Båda delarna. Barcelona har en tunn trupp, men de klarar sig så länge som de siamesiska tvillinggenierna Xavi och Iniesta syr sina korsstygn. Och Inter har sin grundkvalité, men de har ingenting så länge som de är rädda för Europa.

Barcelona fick allt de önskade sig; vila för Ibrahimovic och Messi, show för alla andra. Pep Guardiola glider vidare mot Real Madrid-klassikern med ett nöjt folk i ryggen. När natten rullade in över Camp Nou kunde han unna sig att göra ett par emotionella byten, bara för att.

Maxwell kom in, för att han skulle få spela mot sitt gamla lag.

Iniesta byttes ut, för att han skulle få folkets jubel.

Och Bojan byttes in‚ för att... ja, för att om han nu ändå fick vara uppe så sent så kunde han väl få springa lite också.