”Zlatan drömmer om den jävla Champions”

Bank: Det vore fantastiskt att se honom i kväll

FOTBOLL

Broder står mot broder.

Fader står mot son.

Zlatan Ibrahimovic står vid portarna till den där j-a Champions. Han kommer behöva knacka hårt för att komma in.

Med flygstopp i Europa har Barcelona tvingats åka hundra mil i buss. Här syns Zlatan på träningen på San Siro i går.
Foto: AP
Med flygstopp i Europa har Barcelona tvingats åka hundra mil i buss. Här syns Zlatan på träningen på San Siro i går.

Det är när Gazzetta dello Sports förhandstexter inleds med raden ”il vulcano islandese Eyjafjallajokull” som man vet att inget är riktigt som vanligt.

Milanos flygplatser höll stängt i går också, ingen kom ut eller in och den där apokalyptiska känslan förstärkte sitt strupgrepp. Barcelona vaknade i Cannes, satte sig i sin lyxbuss och åkte de sista 35 milen över gränsen och in i Lombardiet.

När de kom fram mötte de världens bäste fotbollstränare (det var Pep Guardiola som sa det), han satt bakom ett podium, i vacker vit överdragsjacka, och förklarade att han inte tänkt sluta med en semifinal.

– Jag har aldrig varit en nästan-man, sa José Mourinho.

Det ska gudarna veta.

Jag satt på läktaren och såg Inter bryta arm med Barcelona och nå 0–0 på San Siro. Jag satt på en annan läktare och såg Barcelona 2–0-förnedra Inter på Camp Nou. Den första matchen visade hur Inter skulle kunna hota Barça, den andra fick det att se omöjligt ut.

Oändligt många berättelser

– Varje match är sin egen berättelse, säger Samuel Eto’o.

Det har han helt rätt i, men det är också fullkomligt fel.

Den här matchen är inte en berättelse, den är oändligt många.

Det är Mourinho mot Guardiola, det är Massimo Morattis jakt på att göra om det pappa Angelo gjorde med Grande Inter på 60-talet, det är lillebror Gabi Militos kamp mot storebror Diego. Det är en stor drömmatch om stora drömmar.

Eto’o drömmer om revansch.

Sneijder drömmer om att få komma tillbaka till Bernabeu, som det lyckade mobbingoffret drömmer om en klassåterträff.

Moratti drömmer om att äntligen få hem den där heliga graalen med stora öron (jag menar då Champions League-pokalen, inte Gareth Bale som det ryktas om i engelsk press).

Och Zlatan Ibrahimovic?

Han drömmer förstås den dröm som drivit honom bort från Milano och tillbaka hit igen: Den om ”den där j-a Champions”, pokalen som fladdrat som en hägring framför honom varenda vår. Den som retar honom med sin Zlatan-statistik om ynka 17 mål på 67 matcher.

Nu måste han ta sig förbi José Mourinho, fadersgestalten som gnuggade hans ego mot sitt eget under en lycklig säsong. Det är grekiskt drama, det är Oidipus på gröngräs – ta livet av din far, så kan du bli vuxen.

Vi vet inte om Zlatan Ibrahimovic spelar i kväll, men de flesta tror det. Han har matchats för att komma tillbaka till den här matchen, och det skulle kännas fantastiskt att se honom på den här planen, inför den här publiken när den blåsvarta ridån går upp. Men jag tror inte att det är hans vara eller icke-vara, eller ens hans roll, som avgör vilka som ler efter 90 minuter.

Det gör Samuel Eto’o, Diego Milito och Goran Pandev.

Inter spelade lågt försvarsspel i båda matcherna i november, en gång stod det upp och en gång rasade det ihop i en patetisk liten hög.

Skillnaden låg i att Barcelona fick bygga sitt spel genom mitten i hemmamatchen, men att de inte tilläts göra det på San Siro. Dels berodde det på att Iniesta inte spelade matchen i Milano, att Barças tvåcylindriga mittfältsmotor fick gå på en ensam Xavi-cylinder. Iniesta är ju inte med ikväll heller, och det är Inter glada för.

Guardiolas styrka och svaghet

Men Barcelona kommer ändå att spela som Barcelona alltid spelar, det är Pep Guardiolas styrka och svaghet (och skälet till att han köpte Zlatan Ibrahimovic, en ny sorts spelare, i somras). Inter måste strypa deras bollmotorväg genom mitten, och de kan inte klara det bara med sina mittfältare. De behöver hjälp av Eto’o, Milito och Pandev, av anfallare som känner av när de måste sjunka hem och stänga de enkla spelvägarna från Piqué och framåt.

Lyckas de med det har de en chans att få spela själva. Och får de chansen att spela själva så måste de ta den.

När de blev kölhalade på Camp Nou bröt Barça 47 Inter-uppspel före paus. Det är en oerhörd siffra, det är en siffra som inte trycker ner motståndarna på knä, med böjd nacke och nedslagen blick.

Om Inter vill hålla liv i sin dröm måste de spela sig förbi den pressen, så att de får andas frisk luft emellanåt.

Bara om de klarar det kan Mourinho åka till Katalonien med en ärlig chans att sparka mästarna bort från den där j-a Champions.

Och vilken mardröm vore inte det för Zlatan Ibrahimovic?