Bank: Fotboll är sällan så svart och vit som för Zlatan i kväll

FOTBOLL

Han har kravlat sig längre och högre än någon gång förut. Utsikten är fantastisk för den som inte har svindel.

Zlatan Ibrahimovic har redan krängt av sig sin fallskärm.

Nu har han bara hoppet kvar.

När José Mourinho i går intog press­rummet på Camp Nou så var han precis så intagande som bara han kan vara.

Fanns det en psykologisk sten att vända på så gjorde han det. Fanns det en liten nål att sticka in någonstans så ordnade han det.

Anti-madridismo? Besatthet? Rädslor och styrkor? Domarpsykning? Absolut. Alltihop.

Han satte sig helt enkelt mittemot hela FC Barcelona, stirrade dem stint i ögonen och sa med hela sitt sätt att:

– Jag vet vilka ni är, jag vet vad ni vill och vad ni fruktar. Jag har alla era kartor och jag har gått alla era vägar. Nu tycker jag att vi sätter igång och ser hur fantastiskt bra ni är.

Att Mourinho gör såhär beror mindre på arrogans än på intelligens.

Han gör det för att han måste. Taktiken började redan på podiet. Mourinho vet att ett normalt Barcelona kan köra över ett normalt Inter med 3–0. Om hans spelare blir försiktiga, fundersamma så kommer de att tappa den här ledningen. Men om de är lika galet övertygade som de var i Milano så kommer de att spela Champions League-final i Madrid. De måste anfalla, de måste skicka fram sin tridente i våldsamma djupledslöpningar, de måste blockera Dani Alvés löpvägar genom att skrämma honom, de måste styra uppspelen bort från Xavi. Samma som senast.

På många sätt har Zlatan rätt

Så… var lämnar det Barça?

Med ryggen mot väggen, förstås, men det spelar mindre roll, för Pep Guardiolas Barcelona spelar på samma sätt oavsett var de har sina ryggar. I går skickade de fram en ödmjuk Pep och Sergio Busquets för att möta pressen, och mindre extra­vagant blir det inte.

Barça vill spela som de gjorde i Milano, men lyckas.

Först och främst handlar det om att ge Messi

och Xavi bollen högre upp, i bättre lägen. Att få igång de klassiska trianglarna som gör att de alltid har fler alternativ att ta sig fram. Först Pique, sedan Yaya Touré, sedan Xavi och sist Leo Messi. Allt det där är svårare utan Andres Iniesta, men de har inget annat val än att klara det.

Och Zlatan Ibrahimovic?

Han säger att det är den viktigaste match han spelat.

På många sätt har han rätt.

För Barça som helhet är det här fortfarande en positiv dröm, de vill väldigt gärna lyfta bucklan med stora öron inne på Bernabéu, de vill göra det så att Madrid skälver i grundvalarna. De spelar för en dröm. Zlatan Ibrahimovic spelar för att slippa en mardröm.

Att det är Inter han möter är en sak. Ironin i att kanske ha flyttat bort från Champions League-pokalen i stället för till den är så klart plågsam.

Men när allt kommer omkring så handlar den här matchen om att Zlatan mer än Barça står inför ett vägskäl. Barça är en klok klubb, med kloka supportrar och en extremt lojal mediekultur som bomull runt omkring. Han har fått sin tid, sitt tålamod, sina andrachanser och sina skyddsnät. Det är först nu som han fått riktig kritik, riktiga klagomål från publiken och pressen.

Har inte råd med ett fiasko

Ibrahimovics insats i Milano för en vecka sedan var för blek, på gränsen till oacceptabel. Det var inte hans fel att han blev lämnad utan service och understöd, men med det lilla han fick gjorde han alldeles för lite.

Han får inte vara osynlig i kväll.

Messi har råd med ett fiasko, Xavi och de andra har det också. Men för Zlatans del avgör den här matchen till väldigt stor del vad han kommer att ses som när folk i och kring Barcelona summerar hans första år.

Fotbollen är sällan så enkel, så svart och vit, men just i kväll är den det. Zlatan Ibrahimovic vet om det. Jag tror att han gillar det också.