Bank: En förvandling av rädda Malmö FF

FOTBOLL

GÖTEBORG. Hur gör man ett vinnande lag av en samling lovande men rädda spelare?

IFK Göteborgs tränare funderar fortfarande.

Malmö FF tog genvägen och ringde in Pep från Barcelona.

I år har MFF börjat med en ny spelövning på träningarna. Det ser ut som en vanlig uppspelsdrillning, backlinjen möter ett samlat försvar och ska hitta spelvägar.

Det udda är reglerna.

För att bryta anfallet behöver du inte stjäla bollen från en back – det räcker att du nuddar honom medan han har den.

– Det är inte lätt för oss gamla gubbar, flinar Daniel Andersson.

Visst.

Men det är ingen lek att spela passningsfotboll på svenska vårplaner heller.

När Malmö kom till Gamla Ullevi i går hade de fortfarande aldrig vunnit här. När de åkte hem igen hade de hämtat tre poäng utan större besvär.

Varför?

Tja, även om det är en lite för enkel förklaring så ska man nog inte underskatta inflytandet från mannen bakom den där uppspelsövningen. Josep ”Pep” Clotet Ruiz från Barcelona är Roland Nilssons nye assistent, och han har hjälpt MFF att hitta ett säkrare, smartare anfallsspel över hela planen.

Roland vill våga spela fotboll

I går räckte det till 2–0 mot Blåvitt, och ska man förklara hur det gick till kan man börja bakifrån. Efter matchen satt Jonas Olsson och Roland Nilsson och pratade om strategier.

– Vi var tvungna att våga spela fotboll, direkt från början, sa Nilsson.

– Vi kom inte in i presspelet, så vi blev trötta när vi själva väl fick bollen, sa Olsson.

Utöver allt annat – där har ni skillnaden mellan vårens MFF och vårens Blåvitt. Malmö utgick från bollen, från vad de ville göra med den – medan IFK:s ingång handlade om det där som Jonas Olsson och Stefan Rehn tjatat om hela säsongen:

Inställning. Aggressivitet.

Vilja.

I fjol fick IFK ganska ofta med sig passningsspelet i den där ekvationen också, och spelade fantastisk fotboll. I år, på usla planer, har de hittat osäkerhet istället för flöde – och då finns bara en frustrerad, meningslös form av aggressivitet kvar.

Malmö visste det här, alltså bestämde de sig för att spela sig förbi den.

Till hälften handlade det om mod, till hälften handlade det om att de blivit så oerhört mycket säkrare i sitt sätt att spela fotboll.

Bolltrygga backar har flera alternativ att spela upp på, och när bollen väl hamnat på mitten – oftast hos Wilton Figueiredo, som var briljant i går – så löper Daniel Larsson och Agon Mehmeti koordinerat och övertygat för att ge samma sorts alternativ i anfallsspelet.

Det ser ut som att de springer mindre, men smartare. Jag frågade Larsson om det i går.

– Det kan jag verkligen hålla med om.

Vi försöker ge varandra alternativ, minst ett-två i förstaläget och ett-två reservalternativ, sa han.

MFF gjorde ingen perfekt insats, men de var både smartare och bättre än IFK Göteborg. I första halvlek joggade Wilton Figueiredo runt och styrde rytmen som han ville, och efter 20 minuter vände Daniel Larsson ut och in på Hjalmar Jonsson och skickade upp bollen i första krysset.

Publiken sjöng för ett bottenlag

Det kändes aldrig som att Blåvitt skulle vända matchen efter det.

Det dröjde 25 minuter innan de hade sin första hyfsade passningssekvens, en halvtimme innan de fick sin första vettiga målchans. 4-2-3-1-systemet fungerar när den ensamme forwarden är en urkraft som heter Tobias Hysén, men med Robin Söder som spets krävs artikulerade uppspel eller ett mittfält som trycker upp och hjälper till.

Blåvitt hade varken eller. Det blev bättre när Pär Ericsson kom in i ett 4-1-3-2 efter paus, men inte tillräckligt.

Guillermo Molins skickade in en projektil till i nättaket, och när hemmaklacken sjöng sina stolta kärlekssånger efter slutsignalen så gjorde de det för ett bottenlag.

IFK kan glömma guldet, de borde glömma snacket om aggressivitet också och istället försöka hitta ett passningsspel som låter dem styra matcher.

Malmö FF har just visat hur det kan gå till.